Den högsta norden. (Utdrag ur Der hohe Norden von G. Hartwig.) Vid jordens nordpol, omgifven med obetvingliga isvallar, tronar den dystra genius, som hånande beler all menniskans längtan och sträfvan att framtränga till det innersta af hans hemlighetsfulla rike. Förgäfves hafva sjöfarande af lejonmod vågat det förnyade angreppet; förgäfves har allt blifvit uppbjudet, hvad ihärdighet och nautisk konst någonsin förmå — alla försök bafva strandat mot hans öfvermäktiga motvärn, Här upptornade han framför de efterhängsne jättemurar af kristall, der skickade han emot dem legioner af simmande isblock, än insvepte han dem i nattlig dimma, än dref han dem i stormen bort framför sig — ingen af dem har varit den lycklige Columbus eller Vasco de Gama, som skulle hafva nått målet för sina önskningar. Dock i trots af deras misslyckande försök blifver nordpolsfararnes historia ett ärorikt kapitel i mensklighetens fideböcker, och om också segerns krans fattas dem, så grönska dock på deras panna hjeltens SES lagrar, Raden af dessa moderna paladiner öppnar den odödlige Henrik Hudson. Väl hade redan före honom Willoughby och Barentz förevigat sitt namn i det arktiska hafvet, dock: åt nordost er lägre breddgrader gick deras väg; d djerfva tanken att midtigenom iskonungens hufvudqvarter segla till Indien sökte Hudson först att förverkliga. Han uppnådde norra kusten af Spetsbergen (27 Juni 1617), men oöfverskådliga isfält tvungo honom till återtåg. Halftannat ärhundrade senare (1773) förnyar Mulgrave försöket att upperbara Nordpolens mysterier, men ätven han stöter norr om Spetsbergen på samma hinder, som hämmat hans store föregängares lopp, och endast ett gynsamt vindombyte, som drifver hans skepp ur de kringrännande isblocken åter ut i öppna hafvet, har han att tacka för sin räddning. ; Iskonungen har underliga nycker. De sjöfarande, hvilka ihärdigt fullfölja blott det enda målet, att besöka honom vid nordpolen, sätter han sig emot med all makt; andra deremot, som blott för att jaga hvaläsk ströfva omkring inom hans domäner, förunnar han stundom djupare blickar in i sitt rike och banar vänligt för dem vägen. Så uppnådde Scoresby, den lärde hvalfångaren, den 24 Maj 1806 den nordligaste dittills bekanta punkt af oceanen (81! 30 n. b., 19? o. 1. G.) Den fasta isens rand sträckte sig ut åt norr, så långt man kunde se med kikaren, och frånvaron af isblink gaf tydligen tillkänna; att ännu flera mil. bortom den synbara horisonten intet isfält, intet fast snöbetäckt land skulle hämma skeppets lopp. Hvad skulle icke en Hudson eller Mulgrave hafva gifvit, om hans svällande segel haft ett sådant farvåtten för sig, men Scoresby hade ardra plig