STOCEHOLM den 11 April De telegrafunderrättelser vi längre ned i bladet meddela bekräfta hvad man redan länge kunnat ana, oaktadt allt tal om kongresser och fredliga uppgörelser, att kriget står hardt nära för dörren. Tvifvelsmålen derom att kejsar Napoleon menat allvarligt, då han; förklarat sig belåten med hvad lord Cowley haft att meddela från Wien, och att han önskat eller trott på möjligheten af en kongress, ha under de båda sista veckorna alltmera tillvuxit, och de rättfärdigas nu fullkomligt. Att Napoleon vill kriget, det synes nu vara temligen klart, samt att han i tidsutdrägten endast ser en utväg att ekonomiskt utmatta Österrike, som måste hålla på krigsfot en väldig armå, samt tvinga det att gripa till offensiven och derigenom få Englands mening bestämdt emot sig. Hvarthän man ser, häntyda alla tecken på krigets snara utbrott. I Sardinien har första frukten af Cavours resa till Paris visat sig i en bestämd vägran att afväpna, och den bekante revolutionsgeneralen Garibaldi har haft audiens hos konungen. I Österrike synes man, med anledning af Sardiniens vägran att afväpna, ha fattat sitt beslut att icke låta inleda sig i kongressförbandlingar, af hvilka intet resultat kan vara att förvänta, utan att, i förlitande på Tysklands bistånd — om det skulle tarfvas — söka spela prevenire och göra slag i saken. Rustningarne bedrifvas i en större måttstock än någonsin förut, och man väntar att inom 8 å 14 dagar 700,000 man österrikiska trupper skola stå krigsfärdiga i olika delar af monarkien. Kejsaren har i Wien -hållit en revy med 30,000 man; hvarvid en krigisk stämning synes ha gifvit sig luft, och i Milanos kaserner har en krigisk dagorder blifvit uppslagen. Från Frankrike erfar man, attrustningarne och krigsrörelserna fortgå utan afbrott och att kejsaren sjelf ämnar sig till Lyon. Kanske i det hela mest betecknande för situationen är den artikel i Monitören, genom hvilken Louis Napoleon söker smeka de tyska: enhetsoch nationalitetssträfvandena samt framkastar en förstulen vink derom, att Tyskland, om det förhåller sig vackert och beskedligt i den italienska frågan, skulle kunna påräkna någon medverkan eller åtminstone icke röna något motstånd från Frankrikes sida uti sina planer i afseende på Holsteirsdch Slesvig. Man har länge anat, att Louis Napoleon i nödfall skulle komma att framhålla dessa hertigdömen såsom en lockbeta för Preussen.