passionens trollkraft. Anständigheten kom och sederna försvunnol Ville P. T. författaren verkligen genomläsa den monglog af Ragnhild, som han kallar hennes skefva betraktelser öfver lifvet., så skulle han troligen finna, att den är poetiskt gkön och att den hörer med i utvecklingen. Ragnhilds smärta är här adlad till ädel patos, och i känslan deraf att hennes lif gått upp i passionen, inviger hon sig redan här: åt döden 5). Det är hennes eget medvetande derom att hennes kamp mot ödet och den sedliga verldsordningen äro fruktlösa, som antager gestalten af den aflidna Helvig och visar henne dödens öppnade famn såsom den enda vägen till ro och försoning; icke den första mogna frukten af hennes kärlek,, utan den sista våldsamma ansträngningen af hennes passion, utgör giftbägaren, som hon räcker åt Regissa, men åter tager tillbaka; och då hon slutligen i en paroxysm af gräslig förtvifian deröfver att höra henne på sina knän tacka Gud för det som är hennes eget lifs olycka och undergång, vill truga henne att dricka, hörer hon klarare än förut den manande rösten och störtar, sedan hon varnat Regissa för att dricka giftet, ut för att finna döden, ; Det skulle bli alltför vidlyftigt och till föga tjena att ytterligare i detalj genomgå Posttidningsförfattarens, så vidt vi kunna fatta, ytliga och prosaiska uppfattning af Ragnhild och af stycket i allmänhet. Vi tro, att vi ganska lugnt kunna vända om ett af nämde ) Vi beklaga, att man uteslutit ett och annat som hörer med till karakteristiken af Ragnhilds poetiska personlighet, hennes djupa och gripande vemod. Så tex. vid mötet i skogen då Stig skulle fråga: dv O tala, hvi är ni så tyst och stilla? Och Ragnhild dertill skulle syara: Ett är att jag sårat på törnen min fot, Ett annat, att verlden går mig emot, MM