STOCEHOLM den 9 April Skolskandalerna. Det är med en viss sorglig känsla man emottager underrättelsen om den ena skolskandalen efter den andra. Det är som såge man I en demonisk makt helt oförtänkt rusa in och kullsparka blommorna i en rosengård. — Skolan ligger nu mera än förr hela landet om hjertat; man offrar deråt rika håfvor; man egnar deråt stora förhoppningar, och följer henne med liflig uppmärksamhet. Ännu aldrig arbetade inom henne ädlare krafter och ett varmare nit, och aldrig stod skolan bättre än nu; men aldrig föllo starkare slagskuggor öfver henne än nu. För den profane måste det sel ut, som tillhörde skolans män en förgången rå tid, då den knutna :näfven var vigtigare än hufvudet, och som skolan! skulle hota att blifva ett råhetens drifhus, inom hvilket en) social reaktion skulle drifva sitt lumpna spel. Det förhåller sig ock verkligen så: den anda inom skolan, hvarom vi höra talas, är icke en ny sjukdom; det ett gammalt otyg, en uråldrig smitta, som slår ut här och der, för att dö i dagens ljus. Huru många äro väl de äldre män, som bevistat något offentligt läroverk och ej minnas huru hela afdelningar permitterades, för att skära ris, huru dessa högtidligen hemburos, sedan de förut bhfvit på åtskilliga sätt pröfvade, huru åtskilliga lärare med en viss fryntlighet emottogo sina älsklingsinstrumenter, liksom ville de säga: inc robur et securitas, huru de sedan som oftast applicerades på åtskilliga mer och mindre olämpliga ställen, I huru genom allt detta råheten utvecklades hos para så att den af kamraterna icke sällan ade största aktningen, som antingen med det största stoiska lugn ellermed de besattaste tillgjorda skrän och kaprioler emottog förplägningen, liksom vildarne hysa aktning för den, som med största föraktet uthärdar den kroppsliga smärtan; huru denna i skolan inlärda råhet sedan bröt ut i slagsmål mellan gymnasister och lärgossar i gymnasiestäderna och i riktiga drabbningar mellan studenter och gesäller m. m. vid universiteterna, och huru föga det stred mot en god ton, att småstadslejonen började piska upp hvarandra redan innan damerna hunnit få kapporna på sig vid balens slut! Man sådde råhet och skördade råhet. Hvem vet icke att denna tafla är en fotografisk bild-af skolan och sederna på en rå tid, som dock. knappast ligger ett fjerdedels sekel tillbaka! och likväl förvånas man deröfver att skolskandaler äfven nu kunna uppdyka i vår tid. Oss förvånar det, att de icke inträffa oftare. e Ty, medgifvom det: vi stå ännu, med en fot åtminstone, inom barbariet. Våra lagar hafva aflyst spö och ris för brottslingen och borttagit husbondens rätt att utdela husaga åt tjenare, ja de hafva till och med tagit de arma djuren i försvar; men huru ofta får man icke höra herrar, till och med i glacehandskar, som beklaga dessa lagar såsom all ordnings undergång! När sederna äro så råa, att ett slikt beklagande kan yttras, utan att ådraga den värde talaren vanära, kan man då undra : fver, att lärare finnas, som tro på bamburörets allmakt och tänka med saknadpå denl. gyllene tid, då man permitterades för att skära ris! Kan man vänta, att en kår, som består af hundratals Medlemmar, icke bland sig skulle ,äkna några få, som hyllade det råa och besatta den tid som är eller nyligen förflutit! Huru skulle väl de kunna undgå att i någon mån vara sin tidsbarn? När grefven och baronen med den fulländade gentlemannens yttre hållning kan i sällskap skryta öfver och vinna bifall för den dugtighet han visat, då han med egna högvälborna händer piskat upp en fattig satan till dräng, torpare eller skjutspojke, hvarföre skulle väl den allmänna opinionen frånkänna en stackars skolkarl, som vanligen är vida mindre förfinad, rättighet att bevisa sin dugtighet, sin frihet från klemig filantropi genom att, såsom det heter på konstspråket, klå pojkarnel I ett fritt samhälle böra ju alla hafva lika rättighet — — att vara herre hvar öfver sin stackare? Under den gamla råa tiden, då stut och handplagg hörde till ordningen för dagen, iakttogs vid bestraffningarnes utdelande vanligen en viss värdighet och yttre ordning, hvarigenom antyddes, att det var samhällets mening d. v. s. lagen, och icke den private förtörnade mannen som straffade. Man förstod då icke bättre. Skol-agan applicerades alltid å de ställen af gossens kropp, som vanan och bruket dertill bestämt; hon utdelades också alltid antingen i afdelningens eller i hela den församlade skolungdomens närvaro. Pojkarne emotto go bestraffningen vanligen, såsom bruke bjöd, med en slö undergifvenhet eller ett qväfdt raseri, och det hörde till sällsyntheterna, att någon vägrade lägga upp sig eller räcka ut handen; ty han kände instinktlikt att läraren hade rätten på sin sida, och han visste ej att rätten var rå, men han visste att det var lag. I vår nya förfinade tid, då skolaga i allmänhet torde vara mera sällsynt, vill man spela en rättfram man, emanciperar sig från all gammalmodig humanitet — det är ju också ingen som blifvit tillsatt såsom lärare i det ämnet — kastar värdigheten: öfver bord, och bryter alla former. Man utdelar nu agan privatim, antingen i någon tom lärosal eller på I sina enskilta rum. Pojkarne vägra att lägga upp sig,, hvarpå läraren, om det är en liten ojke, som skall basas, nedlåter sig att under fullt språng efter den flyende deliqventen löpa omkring i rummet, och med sin vauliga pro-,