pletteringsverk, tvingar han Österrike at också komplettera sig. För Frankrike medföi kompletteringen, såsom endast ganska normal (Moniteur försäkrar det) och då den 4 alla fall bordt ske; intet utomordentligt tag i kassan; deremot för Österrike kostar den ganska opäräknadt åtskilliga 100,000 rdr om dagen. Det är nu redan tre månader detta pågått, måhända blir det en månad ännu. Det ligger för en temligen öppen dag, att när ett land, förut så pass ruineradt, som Österrike, tvingas på en gång till dylika alldeles extraordinära utgifter, måste det förr eller senare komma att se komplett beckmörkt ut för dess finanser, och det måste medges, att när och om kampen en gång börjar, skall Frankrike redan på förhand ha ett gifvet öfvertag redan deri, att det för de nya utgifter, ett krig dagligen medför, har både kontanta medel och god kredit, medan motparten står der med svärdet i den ena handen och — tiggarstafven i den andra. Är det nu sannt, hvad man inom väl underrättade kretsar vill med säkerhet veta, att Frankrikes kejsare sedan flera månader begagnat sig af konjunkturen och på olika platser låtit för sin räkning uppköpa österrikiska papper till låg kurs, vore det ju icke omöjligt att han i stillhet utfunderat och beräknat, att det skulle kosta honom vida mindre, än ett krig, att i ett afgörande ögonblick till och med förlora litet på dessa samma papper, och att han då en vacker dag beslöte sig till att på en gång med sina österrikiska obligationer i hand göra en storm, icke mot Milano eller Venedig, men mot den österrikiska statskassan i Wien och tvinga Österrike till en enorm statsbankrutt i samma stund det tillika har kriget för dörten. Måhända är hela denna id något för fantastisk; men der äro i sjelfva verket många, hvilka äro fullt öfvertygade, att kongressen verkligen icke är alldeles främmande för den, och de hafva det tourderiet att öppet yttra: På detta sätt vinna vi kampen, utan att ens öppna den; vi behöfva icke slå Österrike, vi bera strypa det, och sålunda lider också den stora grundsatsen intet mehn, att kejsardömet dock till slut — är och blir freden ! Jesuitiskt? Jag skall icke fördjupa mig i vidare resonnemanger deröfver; jag endast anförer hvad folk mena och ber er hatva ögonen öppna för alla slags eventualiteter. Och nu till annat. Den lagstiftande församlingen sitter med näsan) öfver — ingenting, den ena veckan ut och den andra veckan in. En gång emellanåt ger kejsaren den af medömkan ett litet stuterieller kanal-ärende att roa sig med — men, min Gud, huru olika allt detta mot fordna tider, då parlamentet i så kritiska ögonblick, som det närvarande, verkligen genljöd af debatter, till hvilka en hel verld lyssnade! När Morny, presidenten, häromdagen före sessionens slut rekommenderade åt församlingen att bestämma sina arbeten för nästa sessionsdag, reste sig en af ledamöterna helt vresig och yttrade: Arbeten? hvilka arbeten?... Man vill då icke döma oss till des travaux forces? (tvångsarbete.) : Sjelfva statsministern mr Fould synes njuta af ungefär enahanda otium, som den nye Augustus älskar att bereda sina trogna deputerade. Han har nyss varit lycklig att få färdigt ett af sina stora arbeten, d. v. s. få upplösa den komitå, han å högsta befallning haft nedsatt för reglerande af en ny — stämgaffel, till Frankrikes evärdliga ära och hela den civiliserade yerldens sanna väl. Hvad har han nu närmast att företaga sig? Omorganiserandet af — Thåtre Frangais,! Han har just i dessa dagar utnämt den: komite, som skall taga befattning härmed, och derpå har han åter för flera månader nog med att sitta helt lugnt och se på. Ni torde veta, att reglementet för nämda klassiska institution, Theåtre Frangais, är litet gammalt och förlegadt; den äldre kejsar Napoleon hade under sin tid den humoristiska idn att utfärda det från — Moskva. Det var på hög tid för Frankrikes välfärd, att man upptog dettå reglemente till behörig revision och bragte det litet mera i öfverensstämmelse med nutidens fordringar. Det blef hr Foulds afunds: värda lott att derigenom föreviga sig och sin embetstid. . Medan jag talar om teater! Vi hafva haft Felicien Davids. nya stora opera Hercula: nump. Onekligen stor, det vill säga: med stora dimensioner, liksom allt hvad denne komponist förut gjort; stort, men äfven — tomt, liksom öknen! I Herculanump förekomma visserligen oaser, det vore orättvist att icke märka dem, men det hela är dock någet af detta oändliga, gränslösa, enformiga, konturer och färger osäkra, som kallas framtidsmusik.. Rossini, som är en forntidsmusikus redan för längesedan, har helt nylisen komponerat en den allra käraste lilla parodi öfver detta slags pretentiöst intetsägande musik (representerad, som hi vet, i Tyskland af denna dimfigur, som lyder namwet Richard Wagner), och han har kallat len Prelude de YAvenir,. F. David skall naturligtvis icke deraf låta afskräcka sig från utt gå vidare framåt mot sin nebulösa framid, men det är att befara att han stupar på lenna ökenvandrig, och när framtiden ändtigen är kommen, skall den::gamle Rossini innu köra triumferande fram genom den på n munter jernväg, medan man i sanden finer den arme Davids hvitnade ben jemte ans tyske olyckskamrats. Roger, den berömde tenoristen, som uppräder i Herculanums hufvudroll, råkade häromqvällen vara till den grad hes, att han omöjligt kunde få fram en enda af sina framtidstoner. Rasande öfver detta missöde, tar han och kastar sitt diadem i golfvet och störa NME AE SAR NE SNRA SEE FER Oe a passionens trollkraft. Anständigheten kom och sederna försvunnol