punkt; den passion, som vi redan förut kunnat ana såsom slumrande på botten af hennes till det yttre kalla och likgiltiga väsende, blossar nu upp uti förfärande kraft. Den utvecklar sig nu äkta tragiskt, med en måttlöshet, som bryter ålla skrankor, med en egoistisk ensidighet, som uppslukar allt, som gör att allting, verld, himmel och helvete, uppgår uti denna känsla. Det är inom hennes eget bröst, som den tragiska konflikten utkämpas. Man skall nästan vara blind, för att förneka, att en kamp föregår hennes undergång. Denna kamp mellan sjelfkänslan och passionens dämoniska makt är kort och koncentrerad, men derigenom så mycket mera gripande, och vi beklaga den förlust i poetisk njutning, som den lider, hvilken i sjelfkänslans uppbrusningar, i dess försök att skaka på den dämoniska -passionens fjättrar, icke ser någonting annat än högmodiga förolämpningar mot sjelfva föremålet för hennes kärlek. Förtrollningen genom runorna — man må nu fatta densamma antingen helt naivt med folkvisäns tro derpå eller såsom en symbol för passionens dämoniska makt — innebär ett nödigt moment, för att kunna förklara den djupa sjelfförglömmelsen, det hastiga förstörelseverket. Det är visserligen något djerft, att äfven med denna förtrollning, dramatiskt framställa de episka folkviseskildringarne af kärlekens Plötsliga och förfärande makt, men utan djerfhet skulle aldrig något nytt och stort åstadkommas, inga nya banor brytas; det är snillets fullmakt att lemna slentrianen och beträda otrampade stigar. Vi kunna ej annat än le vid tanken derpå att en sedlig känsla, som kan med god smak tolerera det slippriga elJer kärnrattna uti en mängd moderna franska eller tyska drarher, skulles— gudbevars! — lida och bli grufligt illa deran vid att se denna gammaldags friska och naiva framställning af