KASSA te no dk stern derborte, som också känner ett ord om mej och kamraten. Kapten Geistern: Jag har en ganska stor ännu oafslutad räkning med dessa hedersmän: de bafva bägge varit hart nära att tillsätta lifvet, då de ville rädda mig ur min nöd. Och om tillfället icke vore mindre lämpligt, skulle jag vara glad att offentligen få erkänna deras stora förtjenst. Kommissarien: Om dessa personers kunskap i sitt yrke kan här icke blifva fråga — den är dem helt och hållet obestridd — men vittnesmål är en sak, som fordrar redig kristendomskunskap, och jag påminner mig att, då för ett par år sedan pastorsadjunkten Tunder kapellpredikantens inträffade sjukdom höll. .husförhören, dessa män särskilt nämdes såsom klena i sin kristendom, hvarföre det torde vara betänkligt att anförtro dem vittneseden. : Vid detta inkast rätade sig den gamle lotsen upp till hela sin gigantiska längd, medan Gädda med gnistrande ögon började röra sig. men liksom tvangs till tystnad genom brorskamratens varnande och allvarliga ögonkast. peer gaf dem emellertid tecken att åter tala. Lotsen: Det var ett håråt ord, herr komsarie! I min ungdom lärde få att läsa, men jag var bland dem, och i all min dar har helga skriften och psalmboken utgjort mit: sällskap. Och de sista tjuge åren har skriften varit min högsta fröjd och frid; och i allan tid jag har i minnet — och den är låag — har jag -haft min vördning till Herran, som skyddat mej i så stora farligheter. Skulle jag då nu, vid nära sjutti år, med ena foten i grafven kunna träda fram för Mm: Gud ovetande om edens vigt? Och hvad jag talar för mej sjelfver, det talar jag för bror: kamraten hör, för vi ha byggt vårt bo fill