STOCIEHOLM den 5 April Dagens utländska pöst medför inga särdeles vigtiga upplysningar i afseende på den blifvande europeiska kongressen. Diplomatien fortfar att underhandla om kongressorten, om kongressens sammansättning, om de frågor, som. skola föreläggas densamma, vilkoren för dess verksamhet. Men under tiden visar den allmänna.meningen sig mycket tyiflande i afseende på hela kongressfrågan. Sjelfva den optimistiska pariserbörsen tviflar på diplomatiens förmåga att lösa till och med de preliminära svårigheterna och fruktar, för. de följder, som: kunna uppstå genom dröjsmålet, i. händelse oförutsedda omständigheter skulle inträffa. i Italien. Emellertid berätta flera tyska blad såsom afgjordt, att kongressen skall komma att ega rum i: Mannheim. Anledningen hvarföre denna stad blifvit den utvalda, uppgifves vara den, satt. Louis Napoleons tant, enkestorhertigitnan Stephanie residerar der. Äfwen Österrike skall ha föredragit denna stad derföre, att österrikiske utrikesministern BuolSchauensteins -svärmoder är bosatt derstädes. Om den olika yttre karakteren af en dylik kongress nu emot-dem, som förut i detta århundrade egt rum, yttrar Weser-Zeitung bland annat följande: Så 1ysande och storartade, som kongresserna plägade vara. för 40 år sedan, lärer 1859 års kongress svårligen blifva. Tiderna hafva sedan. dess betydligt förändrat sig. Då ville, efter en lårig och sorglig tid af försakelser, bördsaristokratien och den legitima monarkien begagna det tillfälle som erbjöd sig, att åter göra gällande sitt nästan förgätna privilegium på att utveckla en slösande prakt och sin böjelse för de utsöktaste njutningar. Under 20 års tid hade det förnäma Europa lefvat i kamp och uppror, till och med i landsflykt och armod; man bade blott insupit ångan af blod och röken af krut; man hade sofvit på den. hårda fältbädden eller blotta marken, tillbragt hela dagar i sadeln — man kände sig berättigad till någon -godtgörelse och var ej sen atttaga mot den hvar den fanne. Jordens gudar befunno sig åter i sin olympiska atmosfer; vällukter, juveler, nektar och ambrosia dottade, gnistrade och strömmade åter i de restaurerade palatserna; alla grader af mensklig njutning, från gömmens till det andliga frosseriets, genomgingos med barnsligt välbehag. Tryffel och Fromage de Roquefort,; Paganinis stråke och signora Catalanis toner; de;skönaste och qvickaste fruntimmer i verlden, Rossinis förtrollande melodier — efter dessa retande anrättningar grepo destora barnen i första hand, då freden framför dem utöste innehållet af dess fyllda horn. De största hofvens täflande prakt bildade) en passande ram till de skimrarde personligheter, hvilka bevistade restäurationsepokens kongresser — personligheter, hvilka nästan hvar och en utgjorde en europeisk, många en verldshistorisk ryktbarhet: Metternich, Pozzo di Borgo, Hardenberg, Talleyrand, Wellington, Chateaubriand, Castlereagh m. fl. Dertill kom, att monarkerna sjelfva lånade kongresserna glansen af sin närvaro, bland hvilka, omstrålad af en nästan feerisk allmakts nimbus, orientens kejsare, älskvärdhetens storkhan, den tillbedjänsvärde Alexander, hvilken österlandets fantasi älskade att framställa såsom omätligt stor, god och rik, som en huldhetens, vishetens och de gyllene snusdosornas representant. Då blefvo europåernas angelägenheter åtmin:stone på ett lustigt och underhållande sätt reviderade.. Man delade folken, man skapade provinser, man undertryckte frihet och rätt; men allt skedde vid violiners ljud och vid klangen af kristallbägare, fyllda med vin. Man dansade på en vulkan, men man dansade dock. Man var otvungen och munter, eburuväl man var klok nog att inse faran af det upprättade statssystemet, En menniskoålder, tänkte man, håller det väl tillsammans, och derefter må hända hvad hända vill. I detta afseende äro vi icke längre komna än våra fäder. Äfven våra statsmän äro långt ifrån att vilja planera för evigheten. Om man kan skaffa sig lugn för några år, så är man ogement belåten. Den grundlighet, med hvilken man förstår att afgöra verldsfrågor, visar sig bäst uti det utmärkta beslut om osmaniska rikets framtid, hvilket på Pariserkonferensen kom till stånd. Politiken gör med svårigheter liksom en husegare gör med ett träd, som skymmer utsigten från hans karnmare. Han afskär de öfversta grenarne, och efter några år är trädet lika högt som förut och kammaren blir åter förmörkad, hvarvid trädet måste ånyo qgvistas. Beträffande således sakernas behandling, så våga vi icke af nästa kongress vänta något af betydenhet. Man skall såsom förut lappa, klistra och stoppa, men öfverlåta allting af vigt åt framtiden. Blott i frånvaron af yttre prakt och bullrande lustbarheter skall 1859 skilja sig från 1816 och 1823. På en generation af lustiga kavaljerer har följt ett slägte af allvarsamma affärsmän. De stora herrarne nu för tiden äro fabriksoch aktieegare samt börsmän. Ministerportföljen ligger alldeles bredvid kapitalistens. Förr dansade man; nu spelar man. Beräkningen är upptagen bland de nobla passionernas klass. I moraliskt afseende gör: det ingen åtskilnad, men i allmänhet står verlden sig bättre på dem kalkylerande än den slösande egoismen. Äfven den omständigheten, att de krönta hufvudena stanna hemma, är ett tecken til förändrad tidsriktning. Ibland stormakternas monarker äro tre absoluta berrskare, men till och med de skulle icke finna det passande att upp