STOCKHOLM den 18 Mars. I dagens nummer afslutas det af oss gjorda sammandraget af biskoparnes löneuppgifter. Man skall utan tvifvel högeligen förvånas öfver de enorma löner, som fieertalet bland biskoparne åtöjuter och som, med ytterst få undantag, i all maklighet uppbäras, under det att ibland det lägre, eller hvarföre icke säga rent ut: det egentliga presterskapet ganska många framlefva: sitt lif på gränsen af den yttersta torftighet och nöd. Man kan icke underlåta att i någon mån mäta den andliga verksamhet, som biskopårne numera utveckla, med de materiella fördelar de åtnjuta. En sådan jemförelse utfaller ingalunda i allmänhet till dessa prelaters fördel. Erinrar man sig den omständigheten, att stiftens angelägenheter handhafvas lika väl — eller lika illa — antingen biskopen sjelf är närvarande eller icke, antingen han vistås åratal vid riksdagarne, eller han är hemma; lägger man dertill, att äfven domprosten, stundom också ännu en af konsistorieledamöterna, derjemte fungerar såsom riksdagsman, utan att de konsistoriella ärendena ändock under tiden ligga nere, så måste man komma till den bestämda öfvertygelsen, att hela biskopsinstitutionen är obehöflig. Det är derföre ganska naturligt, att allmänna opinionen alltmera bestämdtuttalar sig mot nämde institution och för densammas afskaftande. Klart är dock, att sistnämde åtfo skall möta mycket motstånd från det ögvördiga ståndet sjelft, men kanske än mera från dem, som nogsamt veta huru omistliga biskoparne äro vid riksdagarne, dels vid voteringar och dels såsom styrpinnar hvar och en för sitt stifts representanter. Då vid en riksdag för ett par decennier sedan yrkandet om biskopsembetenas afskaffande gjordes — det här sedan nästan vid hvarje riksdag förnyats — yttrade en representant i presteståndet, att han icke nog kraftigt kunde motsätta sig ett sådant förslag, af det skäl, att om biskopsstolarne (d. v, s.lönerna) blifva indragna, så hade ju den högre lärdomån, den större vetenskapliga talangen icke mera något sig värdigt mål ått eftersträfva. Om nu än denna åsigt icke längre framställes i det högvördiga ståndet eller annorstädes, så är det visst icke derföre; att den är grundfalsk, utan derföre att ingen numera torde hafva mod framföra den offentligen. Andra skenskäl för motståndet torde dock uppsökas; men äfven de skola snart nog — så hoppas vi — falla för den allmänna opinionens påtryckning. Det är ett kändt faktum, att under en lång följd af-år hafva biskopsstolarne icke annat än såsom undantag tillfallit män med -utmärktare andligt nit, större lärdom eller snille. Kända tänkesätt och riksdagsmeriter i konservatismens syfte hafva utgjort hufvudvilkoret för biskopsmössans erhållande. Det är notoriskt och föga vittnande om: presterskapets sjelfständighet, att i de allra flesta fall har inom de biskopslediga stiften på första förslagsrummet. blifvit insatt den person, som varit Höga öfverheten mest till behag och derföre blifvit behörigen förordad, men hvarvid dennes andliga mit och gåfvor minst tagits i räkningen. Sällan aflöper något biskopsval utan temligen uppenbar röstvärfning, bedrifven i stor skala, till. och med af högt uppsatta män. . Så länge biskoparne åtnjuta ett oförminskadt inflytande vid riksdagarne, är det. emellertid en gitven sak, att regeringen lifligt skall intressera sig för biskopsvalens utgång efter dess önskan, hvarvid naturligtvis helt andra egenskaper tagas i betraktande hos de utkorade biskopskandidaterna, än just de som borde erhålla företrädet, om afseende blott fästades på det rent kyrkliga. Fastän kyrkolagen uttryckligen föreskrifver att prestmöten ofta skola hållas, hafva biskoparne alltjemt varit dels förhindrade af så många verldsliga bestyr, dels ytterst obenägna att samråda med embetsbröderna om religionsvården, hvilken också blifvit skött på gamla viset under tilltagande tröghet. När åter. såsom nu är fallet, en. starkare andlig rörelse börjat visa siz nästan ötver allt i landet; och kyrkan, såsom det heter, sväfvar i fara, så sammankallas med ens prestmöten i flera stift, på det att bröderna skola inöfvas till burtigt eldsläckningsmanskap. Mer än en biskop, som nu gripit sig an och utfärdat prestmötes-kallelse, uppskrämd af den religiösa rörelsen, eller af eftergift för opinionens påtryckning, eller af de åtgärder som ständerna i samma riktning ville vidtaga, men som i. grefvens tid — prelaterna säga troligen i ett välsignadt ögonblick — så fintligt. qväfdes, är så lagom nöjd med sina kallelsebref; och skulle ganska gerna, om det annars gick an, under dessa bref teckna, liksom biskop Brask: Härtill är jag nödd och tvungen. Möjligen skall det lyckas att vid dessa möten på ett eller annat sätt tillvägabringa en: formlig protest emot: biskopsembetenas rubbning, och framstilla deras oföränderlighet såsom absolut nödvändig. Emellertid är första uppslaget till en sådan rubbning gjordtgenom sist församlade ständers framstälda begäran om upprättande: af ett förslag till biskopslönernas omreglering. Det beror nu helt och hållet på Tegeringen att taga uppdragetien inskränktare eller mera vidsträckt mening; ju mindre som föreslås; destomera belåtet: torde väl det högvördiga ståndets-representanter blifva; ju mera som föreslås i reformerande syftning, desto mera sympatier har förslaget att påräkna inom de öfriga stånden, åtminstone inom: borgareoch bondestånden. Förslagets utsträckning torde mycket komma att bero på i hvad mån rern rs or EEE