befinna sig några ädlingar, åtskilliga andlige jurister, artister m. m. Såsom man af före gående meddelanden har sig bekant, hade d efter 3 veckors uppehåll på Cadix redd, di neapolitanska regeringen låtit föra dem, ge hom samma regerings försorg blifvit försatt på amerikanska skeppet David Stewart, hvar befälhafvare åtagit sig att föra dem till Newyork der vid framkomsten åt hvar och en skull utdelas 120 dollars (450 rdr), hvarefter d komme att lemnas på egen hand. Såsom ga ranti för kontraktets ordentliga fullgörande hade regeringen innehållit en tredjedel af frakt afgiften. På skeppet, som är nytt och be qvämtinredt, hade rum för 44 passagerare blifvit beredt på första platsen; de återstående inrymdes på andra platsen, men behandlades i allt öfrigt på samma sätt som de andra Knappt hade skeppet kommit ur skotthåll för kanonerna från den neapolitanske ångaren. som följt amerikanaren nära 200 engelska mil ut i sjön, förrän alla de landsflyktige begåfvo sig till kaptenen, öfverlemnade till denne en protest emot deras förande till Newyork, och uppmanade honom att styra till den första engelska hamn han kunde uppnå. Kaptenen förestälde dem att han ej kunde bryta sitt kontrakt, och vägrade att uppfylla deras begäran. De yrkade ej vidare på saken för den aftonen, men följande morgonen förnyade de sin begäran i en mera bestämd och hotande ton. Nu följde ett uppträde, som egde en slags romantisk karakter. En ung italienare vid namn Rafael Settembrini hade i Cadix tagit tjenst på fartyget såsom matros. Ända till denna morgon hade han gjort sin tjenst tillsammans med den öfriga besättningen. Men under det passagerarne gjorde sitt besök hos kaptenen, uppträdde han klädd i engelska flottans uniform — blå vapenrock med förgylda knappar, guldgalon kring mössan o.s.v. Han hade verkligen innehaft en sådan befattning, och innehar den möjligen ännu. Nu befann det sig, att han var son till en af de förnämsta bland de landsflyktige, Luigi Settembrini, samt att han vid underrättelsen om sin faders vilkorliga pardon och bestämmelseort afrest till Spanien och begagnat denna utväg för att få träffa bonom. Skeppets befälhafvare tror att ett ännu vigtigare föremål legat till grund för hans resa, att han nemligen varit sänd af det italienska samfundet i London för att biträda fångarne i det företag de sedermera utförde. Härmed må nu förhålla sig huru som helst, det vissa är, att hans närvaro styrkte de Iandsflyktige i deras förehafvande. De gåfvo nu tillkänna, att de hade en sjöman bland sig, och att äfven om de nödgades taga skeppet ur kaptenens och besättningens händer, så skulle de vara i tillfälle att segla utan dessas biträde. De förestälde kaptenen att denu tillbringat två månader på sjön, att många af dem vore gamla och allas helsa i mer eller mindre mån försvagad genom 10 års fångenskap, så att en längre resa skulle vara en tortyr för alla, och för några måhända döden. De påstodo derjemte, att då de befunne sig under Amerikas flagga, så vore de fria, och han hade ej någon rätt att föra dem till annan ort än de sjelfva önskade. Dessa skäl, understödda af öfvervigten i fysisk styrka, då de landsflyktige voro 66 man, och besättningen deremot endast 17, i förening med de förras tillkännagifna beslut att öfvergå till ytterligheter till vinnande af sin afsigt, förmådde kaptenen att gifva vika och styra nordlig kurs. De visade sig för öfrigt visserligen hofsamma och höfliga, men i afseende på det af dem fattade beslut kunde icke något misstag ega rum. De nöjde sig emellertid ingalunda med det kaptenen aftvungna löftet. De satte en ordentlig vakt af tre till fyra personer skiftesvis öfver kompassen, för att tillse, att skeppet höll den af dem önskade kurs. Efter 14 dagars besvärlig resa landstego de omsider i närheten af Queenstown, och tillkännagåfvo då på det lifligaste sätt sin glädje att ändiligen efinna sig i frihet. Hos några gick hänförelsen ända derhän, att de kysste den jord, på hvilken de nu satte sin fotsåsom fria män. Anblicken af främlingar i Queenstown är någonting alltför ofta förekommande för att under vanliga förhållanden väcka den ringaste uppmärksamhet; men de omständigheter, som föranledt dessas ankomst, blefvo så hastigt bekanta, att hvar och en af de nykomna genast blef föremål för det lifligaste intresse. Många voro visserligen klädda i ytterst enkla drägter, och några, äfven bland de mest an-. sedda, hade ganska vanliga ansigten; men. vissa grupper, utgörande resliga, smärta män med den egendomliga svartmuskiga, men vackra italienska ansigtsbildningen, och insvepta i vida burnuser, under hvilkas kapuschonger man kunde skönja föga annat än glansen af deras svarta hår och blixten ur deras mörka ögon, verkliggjorde idealet af konspiratörer, revolutionärer eller hvad annat sällsamt och förfärligt man kan tänka sig. Endast några bland dem tala engelska, många deremot franska språket. De äro iallmänhet vänliga och belefvade i sitt sätt att vara och besvara med nöje de nyfiknas frågor såväl öfver deras föregående historia som deras se-. naste äfventyr. Några af dem: berätta, att deras syn blifvit försvagad af den långa fängelsetiden, andras hår synes hafva i förtid grånat; men för öfrigt tycktes ingenting i deras yttre vittna om svårare lidanden. Under resan hade Poerio, hvars helsa blifvit ytterst försvagad, för vana att dagligen lemna sängen för ett par timmar och sätta sig uppe på däcket. Vid sin ankomst till Queenstown tog han sig -en särskilt bostad. Till växten är han kort och något stadig; för öfrigt ser han bra ut. Han är 55 år gammal, men ser ut att vara något äldre. Nu talar han blott