var maskuliner eller femininer, skulle bli ytterst vacklande och snart kännas onaturligt. När saken kommit derhän, så sökte språkinstinkten naturligtvis efter någon tvekönsform (commune), som kunde begagnas i stället för 3:dje persons i kön uppdelade pronomen han och hon, då dessa skulle sättas i stället för substantiver, som var utan naturligt kön, och endast hade ett mellan mask. och fem. vacklande grammatikaliskt sådant. I skrift är också bruket af den ofantligt öfvervägande och har länge så varit. Ställningen i bildade talspråket kan måhända närmast skildras sålunda, att för neutrerna nyttjas naturligtvis (liksom i skrift) det; för alla ord på —a), gamla femininer, nyttjas dels den, dels hon. (ehuru äfven der någongång torde höras ett han (Sv. Spr. Lag: II sid. 290); för alla öfriga ord, en blandning af f. d. maskuliner och femininer, nyttjas dels den, dets han. — Under ett sådant förhållande syns mig ingen utväg vara riktigare, än att, såsom hittills öfligt varit, i skrift nyttja det för neutrerna och den för alla de öfriga utan naturligt kön. Att ordena på —a kunnat i det lefvande språket något bättre bibehålla ett minne af sitt femnina kön är äfven lätt förklarligt deraf, att för dessa ord står ej könskillnaden åtminstone helt och, hållet utan stöd af grammatikans öfriga förhållanden, såsom den gör vid de öfrtga f. d. femininerna af andra ändelser; Ordena på —a (utom de några i noten omnämda neutrerna) -har nemligen en dem uteslutande tillhörig plural, nemligen på --0r t. ex. gator, blommor. De andra f. d. femininerna har intet sådant, som påminner om könet, att stödja sig vid. De har sina pluraler på —ar. och på —er gemensamma med maskulinerna. Det heter lika så väl dal, dalar som aln, alnar; lika väl vän, vänner som sak, saker; lika. väl penningar som byggningar; månader som; dygder 0. 8. v. Måhända ligger häri möjligheten af den gissningen, att det ofvan skildrade talspråkets tillstånd i afseende på genera sträfvar till det ungefärliga resultatet att göra pluralis på —or till tecken att ett ord är femininum och commune; pluraler på -—ar och —er till tecken att ordet är maskulint och commune, liksom plural på —n och saknad af (obestämd) pluralböjning är tecken för neutrerna. Allt naturligtvis med inrymmande af undantag. Om denna gissning en gång skulle bli verklighet, så skulle detta innebära ett slags uppdykande i ny form af en gammal grundtanke. I allt fornspråk var neml. nominernas böjning ursprungligen väsentligen beroende af könet. Att i talspråket medelst skriftspråket söka återinföra bruket af kan och hon, efter de ut plånade gamla råmärkena, är att vilja en omöjlighet. Ingen föreskrifvår lagar för det lefvande språkets framtida utveckling. Allt hvad. man. kan göra är endast att ödmjukt uppteckna de lagar språket i denna stund töljer. — Icke heller är det troligt, att talspråket af sig sjelft skulle återgå till det fordna bruket. En sådan händelse skulle åtminstone strida mot all hittills varande erfarenhet, hvilken lär oss, att språket oupphörligt fortskridit från inveckling till enkelhet och icke tvertom, samt att, om det någongång skenbart afvikit. från denna regel, såsom t. ex. vid vårt nuvarande passivs bildning (Om Språkfr. Art. XI), det åtminstone aldrig återtagit just de former eller de indelningar, som det en gång öfvergifvit. — -Skulle man derföre, mot all rimlig förmodan, lyckas att för skriftspråket på nytt göra gällande bruket af han och hon efter de gamla grunderna (t. ex. jag hade skadat foten, men han (den) är nu bra igen. Jag skar mig i handen, men hon (den) är nu läkt.), så skulle man dermed blott ha tillskapat, ännu en onaturlig skillnad. mellan tal och skrift. — Att han och hon deremot i talspråket både nyttjas och fortfarande måste och bör nyttjas för sådana substantiver, som utmärker varelser med naturligt kön, behöfver jag väl ej anmärka? — Det är endast för substantiver utmärkande föremål utan naturligt kön som den skulle nu, såsom förut, begagnas. ; Man hör stundom äfven tyska språket åbes ropas såsom bevis på möjligheten att det låter sig göra att bibehålla substantivernas gamla delning i tre kön. Utom att förhållandet der bevisar ingenting för förhållandet i svenskan, glömmer man dervid äfven, att i tyskan denna tredelning är uppehållen derigenom, att -den är genomförd vid både bestämda och obestämda artikeln, adjektivet och de adjektiva pronominerna, och icke, såsom hos oss, endast och allenast någorlunda vid pronominet för 3:dje person i singularis. . Slutligen, till. belysning af det teoretiska värdet af olika ordköny låt oss höra — i svensk öfversättning — Rasls tanke äfven härom, Kanhända skall med tiden det danska språket. liksom det engelska förlora all ordkönsskillnad, och förlusten kommer väl knappast att bli kännbar, eftersom denna skillnad är så onaturlig och onyttig, och icke sällan kommer i strid med. det naturliga : könet t. ex. i (de danska) ordena: et Mandfolk, et Kvindfolk, et Fruentimmer, en Stol, en Gade (Svenska exempel: ett Statsråd; ett sto 0, s. Vv.) I äldre språk, som hade ett vidlyftigt och inveckladt deklinations-system, tjenade könskillnaden att bringa redai de många förändringssättena; men när allt detta nu i alla fall är bortfallet, hvarföre skulle icke också dessa könsskillnader bortfalla, som nu blifvit. onyttiga och betungande? Afhandlinger I, sid. 193, ; Jag kan ej neka mig nöjet att anföra äfven en liten godbit af norrmannen Knudsen. Den innehåller. samma tanke som Rasks, fastän i skämtsam form: För att bättre fatta, hur det skulle komma att gå, om språket skulle befatta sig med att uttryckligen hänföra könlösa ting till det ena eller andra könet kan anan tänka sig för ett ögonblick, att språket äfven hade åtagit sig. att, vid hvarje föremål, som det satte namn på såsom substantiv, äfven ange t. ex. färgen. — Så länge, man då höll sig inom kretsen af sådana saker. som verkligen har färg, eller