hvilka de begagnas i dagligt bruk. Och huru skola de påminnas härom, om icke af deras exempel, som till följd af lyckans gåf vor kunna hålla sig på afstånd ifrån striden. Hvem skola vi tadla för denna förståndsiätja, som alltid behöfver en sporre eller en lockbeta. för att ådagalägga sin kraft? Hvilka, om icke dem, som, befinnande sig i lyckliga ställningar, hafva genom sitt låga exempel stärkt den tron, ått det praktiska, det så kallade nyttiga i dessa mycket missbrukade ords mest materialistiska betydelse, var det högsta mannen kunde sträfva till? Om ynglingar komma till universitetet utan högre lyftning och ädel ärelystnad, hvem skola vi anklaga? I allmänhet hela samhällstonen; och i hvarje särskilt fall föräldrarne. Fadern, som är alltför fördjupad i göromål för att hafva tid att tänka, eller för mycket upptagen af nöjen eller för mycket betungad af lätja för att kunna tänka; och modren, på hvilken, fadrens ställning må vara hvilken som helst, beror hennes barns andliga uppfostran, det vill säga den uppfostran, som har afseende på känsla och grundsatser och måste ingifvas, icke läras. Men huru skola mödrar kunna ingifva sina söner allvarlig kärlek till kunskap — med andra ord, trängtan efter allt, som är sant och skönt — om de aldrig hafva känt hvad de äro kallade att meddela? Om de aldrig blifvit väckta ur en tom, tanklös tillvaros dvala till att känna storheten och värdet af de sträfvanden, som uppväcka medvetandet af Guds afbild i menniskosnillet, så herrligt i dess omfång, så stort i dess segrar? Det behöfs icke stor kunskap, ej heller stor förmåga för att kunna känna detta. Det är nog att vara fri från litenhet — att hafva det klara medvetande af tingens förhållanden och sammanhang som tillhör en harmoniskt utbildad menniskosjäl, — som sätter den i stånd att känna storheten och skönheten af hvad förståndet icke kan fatta, och frälsar den från små sinnens vanliga villfarelse, då de misstaga sin egen lilla täppa för universum. I ett föregående arbete ) har jag äfven för min del försökt att göra dessa sanningar insedda af qvinnorna och att utpeka huru i dessa, likasom i många andra afseenden, de äro de naturliga bevakarne af mannens högsta intressen. Hvarje, skön tanke, hvarje upphöjd och ädel känsla, som män kunna vara i fara att glömma i verldens buller och oro, borde förvaras i qvinnornas bröst, och derifrån utgå för att rena och uppehålla och emotstå det alldagliga lifvets sträfvanden. Och emot ingenting behöfves denna hjelp mera än emot kunskapens användande till att blott tjena Mammon. Männerna skola alltid tillräckligt älska och värdera honom från denna synpunkt; hvad som dagligen ökar vår trefnad och vinst och nöje skall. nog hedras, men vi hoppas att se honom vördad i en högre mening när denna vördnad blir en del af barndomens hem-tro —-en del af den andliga föda, som barnet emottager af henne, som formar de:s känslor och ideförbindelser genom inflytelsen af stundligt exempel och obegränsad kärlek. Under det att männerna hylla den åsigt af uppfostran, enligt hvilken denna endast afser att tillfredsställa ärelystnaden, och qvinnorna värdera vissa talanger endast för modets skull, kan en fruktansvärd .grad af dårskap och fåflänga paras med ganska mycket vetande och förstånd; men detta kan knappast blifva fallet då qvinnorna så uppfostras, att de känna kunskapens sanna värde, det sanna värdet af en stilla sfer för allvarliga sträfvanden och njutningar midt ibland verldens missledande inflytanden och då de uppehålla denna känsla i samhället. I våra dagar, jemförda med tiden för två generationer tilbaka, finnes en ofantlig tillökning af vetarde och derföre måhända äfven en i allmänhet snabbare intelligens och uppfattningsförmåga. . Hufvuden, som lärt känna, om också blott de allmännaste dragen af en mängd ämnen och att förstå en stor mängd olika termer, skola snabbare fatta ny kunskap då han framlägges för dem, än hufvuden med en mera begränsad erfarenhet. Men ha däårskapens och fåfängans små sträfvanden minskats ibland oss i för: hållande till vetandets tillväxt? Jag fruktar, att det icke så är. Den större mängden af öjen och den större lättheten att åtkomma dem gå måhända snarare ut på att alstra en dåraktig och flärdfull ton, eller åtminstone denna kärlek till nöjen och afsmak för hemmets stilla njutningar, som tillhöra den tomma ärden. Menniskor kunna följa med hopen till ett föreläsningsrum liksom till en bal och kunna känna och rätt begagna många vetenskapliga termer, der de förr aldrig skulle egnat:ens ett ögonblicks uppmärksamhet åt sådana ämnen. Men om de endast följt hopen — och det är alltför ofta fallet — så är derl ingen anledning att vänta att de skulle vara mera begifna på allvarliga sysselsättningar än förr. Det är ej en timmas sysselsättning, utan I själens ansträngning, som utöfvar inflytande karakteren; och icke förr än vi läsa eller evista föreläsningar — icke för modets skull, icke för konversationens skull, ej heller för att synas lärda eller för att fördrifva tiden, utan af ett enkelt och allvarligt begär att förvärfva vetande — icke förrän då skola våra studier inverka på vårt sätt att tänka eller våra dagliga vanor. Vi kunna med säkerhet på-l stå, att om den verkliga uppskattningen af intellektuella sträfvanden stode i minsta förhållande till spridningen af blotta kunskaper, ) så skulle det lif, som nu föres af en stor del at de förmögnare klasserna, blifva -omöjligt. Man skulle ej tala deremot eller ens skratta deråt; sjelfva systemet måste falla för ) Thoughts on Belf-culture. sn RENEE