som lifligast, ty de på förmiddagen ankomna bönderna, båtkarlarne och fiskrarne skulle nu begifva sig hemåt. Och bodgossarne hunno med knapp nöd uppfylla sina förbindelser till alla i afseende. på skyndsamhet i vändningarne. Herr Janne då ... herr Janne då ... vill han vara så flitig och gesvinta sej med kaffet ... Kors, i lefvande lifvets namn, att ham skall försinka en menniska så ... Nå, blir det något af? Herr Gustavus, — så hette andre bodgossen — herr Gustavus, ljöd det från ett nytt håll, nu är det så visst fyra gånger som en han lofvat byta om bomullsgarnet! Jag sa Gustavus från begynningen att käringen min inte likar annat än mörkeblått, och så var det rent lyseblått garn som han stack i näfven på mej. — och fan i min lilla låda, om jag behöfver vänta längre än någon annan... Tänker han inte jag är kar att betala jag ? Var så god, kära vänner, och tag reson! En kan väl icke fläka sig heller... Skulle j, Sven från Lillepyttsholmen, ha två pund rågmjöl? Sven från Lillepyttsholmen har inte väntat så länge som jag. Derför är inte nödigt extimera honom framför mej — och nu tarj partu igen erat lyseblå garn och ger mej mörkeblått, för mörkeblått sa gumma min det skulle vara, och jag gratlerar er, j herresparfvar, om hon sjelfver far efter gårnet. Tag hit då! Än mitt kaffe? ropade mannen, som först anlitat Jannes minne. Vi, som ska ha barsgelsöl! Lisa kan få skrämselsdöd för omaket, och kanske har hon allaredan fått det, för jag skulle varit hemma innan middan, och derföre tag nu hit kaffet utan prut, annars, deeveln gale i min talg, .tappar jag. inte-tålamodspåsen.