ochsr anvisade oss. arbetets nödvändighe som -den-skola, utan hvilken endast f skulle7 kunna, odla sina ädla krafter; me allt det, som hänför sig, till jordelifvet, ä stämpladt med. förgänglighet. Gå bort och försvinna är den enda beständiga karakte ren i en vexlande: verld; då deremot dess: högre sträfvanden äro oföränderliga och oänd liga; aldrig tillfredsställda; växande af de tan kar,. hvaraf de näras, visa de till ett bättre lif med en öfvertygelse, somför många stå öfver bevisningens styrka. Tanke och kärlek: de äro lif. Ju mera tic och förmåga vi hafva att nära dem, ju mere kunna vi under vårt lefnadslopp sägas verkligt lefva, i stället för att dröja vid förberedelsen till lifvet. Huru kunna vi då vågs ringa skatta den ledighet från yrkesarbete, som icke bindes af ett penningesökande arbete-— ledighet att lefva2Några yrken föranleda i ganska hög grad till tänkande och spekulation, eller tvinga till förvärfvande af ett betydligt belopp af. kunskaper, värderika i sig sjelfva och under hvilkas förvärfvande de högsta förmögenheter öfvas. I den mån det så förhåller sig närmar sig yrkesarbetet till värdigheten af oberoende filosofiska sträfvanden; ty det finns ingenting i emottagandet af betalning för arbetet som kan minska dess värde; den. låga åsigten är den, som mäter dess värde efter penningepriset. Om vi erkänna huru få äro värdiga en sådan ledighet, då: skatta vi de tvungna sysselsättningarne efter deras rätta halt — de frälsa nemligen menniskorna så att säga Ifrån sig sjelfva — de befria vanliga sinnen från de många tillfällen till försämring, som skulle åtfölja deras fribet att bestämma öfver sig sjelfya. Alla menniskor duga icke till att vara sig sjelfva en lag; och så är det med: verksamhetsbanor — alla män äro icke i stånd att älska kunskapen för dess egen skull och att göra beständiga ansträngningar utan hopp om någon bestämd och handgriplig belöning. Och det är väl för samhället att sådana olikheter finnas; det enda vigtiga härvid är att anvisa dem deras rätta plats. I uppfostran isynnerhet föranleder hvarje misstag i denna punkt stor oreda, och af sådan oreda hafva vi hitintills lidit. Ty om yrkessträfvanden äro i sig sjelfva väsentligen de värdefullaste, till följg af de belöningar de medföra, då är yrkesuppfostran den vigtigajte delen af mannens uppfostran, och då afva de rätt, som förkasta det gamla begreppet af fri uppfostran, hvilken gick ut på att göra mannen till herre öfver sina själsförmögenheter, utbildade och uppöfvade till hvilket ändamål han än ville använda dem, till fördel för den uppfostran, som lär vissa af vetandets grenar, med blicken fästad på deras a nytta för det bestämda yrke, hvaråt an ämnar egna sig. Enligt denna åsigt behöfva de lägre samhällsklasserna endast den -lättaste anstrykning af bildning, ty äfven läsa och skrifva är ofta öfver deras behof; förmögna personer behöfva ringa bildning, om de icke sträfva efter utmärkelse i det allmänna lifvet; och qvinnan behöfver lika litet, ja till och med mindre; ty vården om sina barn, hennes enda bestämda åliggande utom hushållsgöromålen, fordrar obetydligt af kunskaper. Men när vi utgå från den motsatta åsigten och mera taga i betraktande den menskliga varelsen sjelf än de bestyr hon har bär i verlden; när vi se att det stora värdet af yrkessysselsättning för de flesta ligger deruti, att den befriar dem från ansvarigheten för den tid, hvaraf de icke kunna göra ett värdigt bruk, då visar sig uppfostran i ett annat ljus; då värdera vi högst det som gör mannen duglig att ordna och reglera sitt eget lif; Vi taga då mera hänsyn till den menskliga varelsen med alla sina rika förmögenheter och gåfvan af den tid hon fått att bestämma öfver, än till samhällsarbetaren, som ständigt trälar vid ett dagsverke och icke vet hvad han skall göra med sitt lif då tvånget upphör. En naturlig slutföljd af denna åsigt är äfven att de, som i följd af sin ställning i lifvet ega mycken tid att fritt förfoga öfver, fordra icke mindre, utan tvärtom mera bildning, och af en högre och allvarligare art än de som på sätt och vis hållas i skola hela lifvet igenom af ett yrkesarbetes tvång. De, som ej kunna undgå att komma i besittning af denna dyrbara men farliga gåfva, äro det jemförelsevis ringa antalet af förmögna män och hela massan af de högre och medelklassernas qvinnor; ty äfven ibland de senare, såvida icke omsorgerna för en stor familj upptaga hvarje timma, fins ett förfärande belopp af ledig tid, som alltför ofta lemnar dem med. sina ouppöfvade själsförmögenheter till rof för ennui eller sqvaller ock dårskaper. :Om icke uppfostran ingjuter hos sådana personer, hvilken än deras ställning i lifvet må vara, den högre tankelyftning och de själsvanor, som leda till värdiga sträfvanden utan nödvändighetens sporre, så är det klart. att. de, måste sjunka långt under jemlikhet med dem som äro tvungna att arbeta för ett bestämdt mål. Och denna de enskildes försämring skall icke allenast bli följden af missbrukad frihet från arbete, utan deras förenade inflytande på samhället blir dåligt i stället för godt. Det skall gifva näring åt fåfängan och stärka de falska åsigterna både af lifvet och af kunskapens värde. I detta land, der striden för tillvaron är så skarp, der hvarje: vapen för lycklig täflan. är så dyrbart, måste man oupphörligt påminnas om, att det menskliga förståndet och den kunskap, som det är I stånd att. sträfva till nah örina After ärgaf mora värde 1 SIV