komma att utbytas mot en mångfaldigt större, och detta pris skulle köpas med dryga uppoffringar för det stora antal jordegare, hvilkas egor äro genomskurna af landsvägar och Hvilka, vare sig af sinne för naturen eller för att minska ett skogsödande stängselbestyr, borttagit sina stängsel emellan inegorna eller låtit dessa ligga öppna, hvilket icke Kunnat ske, utan att bibehålla hägnaden emellan de gsdlade egorna och utmarken., Tnsändaren lemnar nu åt de resande att fortsätta sin färd, med eller utan hinder af grindar; men får deremot för egen del tillägga den erinran: Att Sverge har ett eget skaplynne, som icke kan jemföras med andra länders. Då, med få undantag, slätter och bergsryggar, åkerfält, skogar och betesmarker på hela den europeiska kontinenten utbreda sig öfver stora sammanhängande rymder, i regelbundna sträckningar, inträffar deremot hos ossallmännast ett alldeles motsatt förhållande. Vår jordyta är, i följd af de natarrevolutioner, af hvilka den bekommit sin daning, bruten i små oregelbundna slättfymder, som i fortsatta afbrott omvexla med sådan bergoch stenbunden mark, som, endast är tjenlig för skogsväxt eller bete, men oåtkomlig för plogen; hvartill kommer utmarkens oerhörda öfvervigt i förhållande till den odlingsbara jorden. På våra vidsträckta utmarker kan iogen :vallning af boskapen med fördel utföras: ty landet är för folkfattigt att lemna tillgång på personer, som kunpa egna sig åt detta bestyr i så stor skala, och de i allmänhet skogbeväxta betesmarkerna äro dels alltför mycket styckade, dels alltför oöfverskådliga för en sådan bevakning, Vallvingen, som i de rikt befolkade länderna på andra sidan Östersjön är lätt utförd och på slättmåerna finner ett understöd af tjudringen, måste sålunda bos oss hufvudsakligen inskränkas inom inegorna, under den korta tidrymden som förefaller emellan skörden och den inträdande vintern. -Skall den äfven omfatta försommaren och hagmarken, blir den för kostsam och i verkställigheten opålitlig. Ett behof förefinnes sålunda i vårt land, att kunna afstänga utmarken från de odlade egorna, liksom grannar. från hvarandra, såframt skäliga missnöjen och otaliga rättegångar skola undvikas. Men denna nödvändighet förutsätter bibehållandet af rättigheten att hafva grind öfver landsväg. Såsom skäl till grindarnes försvinnande från de allmänna vägarne har blifvit anfördt, dels deras egenskap att underlätta poströfverier, dels de resandes beqvämlighet: Insändaren föreställer sig visserligen att, om en grind befinnes å en ödslig trakt, inom hvilken ett poströfveri är tillämnadt, denna omständighet kan komma att begagnas vid brottets utförande; men han befarar deremot, att rånarne icke låta sig derifrån afskräckas af grindens frånvaro, då så många andra utvägar erbjuda sig, att i mörka natten hejdå postvagnens framfart. Hvad åter angår de resandes beqvämlighet, tillåter han sig erinra, att i flera främmande länder, såsöm Tyskland; Danmårk oeh England, hvilkas efterdömen så ofta åberopas vid vår lagstiftning, den resande möter ett långt betänkligare uppehåll än at våra grindar, nemligen af slagbommar, vid : hvilka affordras honom för rättigheten att fortsätta sin väg så betydliga vägafgifter, att den ringa penning, som någon gång vid en grind. afpressas hans medlidsamhet af er orkeslös tiggare eller ett lyckliggjordt barn, häremot är ett intet. Emellertid må det medgifvas, att frågan, som är af en djupare betydelse. än mången synes föreställa sig, icke saknar alla skäl för sig; ty erkännas måste det, att på många ställen äro grindarne hopade öfver vägarne utöfver allt verkligt behof, men.lyckligtvis saknas icke utvägar att gifva denna liksom de flesta ekonomiska frågor en praktisk lösning utan att införa densamma på: ett område, der den endast skulle framkalla omöjligheter i verkställigheten och följaktligen ohörsamhet för lagbudet, ett tryckande tvång för jordbruket och slutligen skogsförstörelse och vanprydnad för landet. Och en sådan utväg vore, att, till förmån för hära: dets vägbyggnadskassa, belägga hvarje grind öfver landsväg med en låg afgift af t. ex. I rdr rmt, ge nom hvilken eukla åtgärd man kunde göra sig för vissad att hafva från vägarne aflägsnat alla onödig grindar, -och längre bör icke lagen gå, såframt mar icke härutöfver skulle finna nödigt göra det, efte insändarens förmenande, öfverflödiga. tillägget, at det kunde bero af lokalmyndigheterna i de trakte af landet, hvarest poströfverier allmännast förekom mit, att förbjuda uppförandet eller bibehållandet ai grind öfver posträg i de fall, då den är belägen på längre afstånd från bebyggda ställen. Hvaraf natur ligtvis följer att, om egaren låter uppföra en vak tarestuga vid grinden, han med detsamma förv EA rättigheten att bibehålla densamma,