TAS GTIBLG 11 VSIIIICT OBLALCLUS. TINPGIS, UL tJGl stemän, öfverhopade med administrativa och volisbestyr, sysselsatta med verldslig lagstiftning och regering, indragna i de politiska partistriderna, betraktande det lägre folket såsom underlydande, öfver hvilka de äro herrar och ordningsmän, och icke såsom bröder, till hv:1kas hjelpare och ledare de blifvit kallade. Sjelf7a religionsvården i egentligare mening betraktas allmänt såsom någonting mera underordnadt, någonting som pligtmässigast, och el derföre att det utgör ett föreskrifvet dagstå verke, utföres enligt gängse bestämmelse och ålgammal slertrian. Vi tala här om det allmännaste förhållandet och räkna icke undansåtagen. Utöfningen af lärarekallet inskränker n I sig vanligen till andelösa, slentrianmässiga och s I med stereotypa fraser uppfyllda predikningar, elsom hvarken kunna tala till förstånd eller rå hjerta. Man klagar öfver prestbrist i vårt så land, och ändock är mängden af prester här Jandra protestantiska länder. I Upsala erkestift I var antalet af prester för ett eller anna tiotal af år -I sedan lika stort som i hela konungariket Norge. Men man har i andra protestantiska länder ,Jicke en så stor mängd af prelater, som ge-Inom rika tionden skola sättas i stånd att makligt sitta och representera den högre bildningen, ja på riksdagarne till och med det -högsta, under det en skara at lägre, knappt ; faflönade och ofta rent af svältande prestmän ) I få utföra de embetsåligganden, som äro mera I besvärliga än att bära upp tionde och repre Isentera. Det är nästan omöjligt att under de förhållanden, som ega rum, vårt presterskap -J såsom ett helt taget kan stå på samma ståndI punkt och i samma förhållande till folket ti som fallet är i åtskilliga andra protestantiska Händer. Bland de tusental af personer, hvaraf I presterskapet består, måste naturligtvis finnas ett stort antal, som icke på ringaste sätt äro I vuxna detta kall eller för detsamma lämpliga, tlisynnerhet då det är en känd och erkänd sak, fatt presteståndet i väsentlig grad rekryteras I genom de sämsta blanduniversitetsungdomen, I genom dem, som äro för inskränkta eller för lata eller i bästa fall för fattiga att genomgå Jen annan kurs, en mängd som, då de länge lefvat lättsinnigt och förspilt utsigterna å andra håll, gripa till prestexamen såsom sista resursen, och blott af en mycket ringa minoritet, som af verklig inre lust och lefvande kallelse egna sig åt denna bana. Det är visserligen sannt, att himmelska sanningar icke l förlora i värde derigenom att de ha klena Toch dåliga förkunnare; men det är lätt förklarligt, om menige man, van att fästa sig mera vid det personliga, det konkreta, än vid abstrakta satser, skulle känna sin aktning för religionen, sitt intresse för det religiösa förminskadt, på samma gång som aktningen för dem, hvilka i hans ögon på visst sätt gälla såsom dess representanter. Krogen ligger ofta nära kyrkan. : Detta är dock nästan mindre skadligt än att lagstiftningen gjort krogen till den ogifte arbetarens : dagliga kyrka och lärohus, der han uppfostras att falla ned för bränvinets Moloch och der han slutligen af honom förtäres. Arbetaren, som icke har en moderlig eller annan qvinlig skyddande vård, måste taga sin föda utomhus. Han gör det på krogen, som håller varm mat. På mathållningen hafva krogarne ringa behållning, de fleste anse den för ett onus, ett slags tillägg till den skatt, de derförutan draga för rättigheten att utskänka bränvin. Denna senare skatt uppgår till högt belopp. I förening med hyra för lokalen och lön åt tjenstefolket stiger den till 1200, 1500 å 2000 rdr. För att förtjena in en så stor summa måste krognäringsidkaren lägga an på en stor bränvinsförsäljning. Den, som kom-s mer in för att taga sig ett mål mat, måste förledas att dertill taga sig en sup, eller hellre flera supar. Det finnes ställen, som enkom underhålla eller uppmuntra en person för attl: han skall narra gäster in att supa. Såsom en egenhet kan i sammanhang härmed anmärkas att till och med på s. k. källare utbjudes oftast bränvinet af kyparne, så att andra saker får gästen sjelf efter behag reqvirera, men får dervid nästan alltid från kyparens sida höra: Skall det inte vara en sup? Författnint gen förbjuder utskänkaren att lemna bränvin åt den, som redan är beskänkt; men detta bud är alltför mycket stridande mot det egna intresset för att efterlefvas. — Det är tillåtet att hålla värm mat utan bränvin, men vinnandet af rättighet härtill och underhållandet af en sådan rörelse äro förenade med så många, till en del förödmjukande vilkor, att ingen med tillräckligt kapital och med någon förmåga att taga sig fram på annan väg gerna beträder denna. Också är i Stockholm de s. k. nykterhetsvärdshusens antal endastli 87, medan bränvinsutskänkningsställena äro femhundra. Mångelskorna af första klassen, som hafva rättighet att i öppen bod försälja bröd, mjölk, fisk m. m., skulle visst gerna dermed förena rörelsen att hålla anspråkslösa varma anrättningar; men det är dem förbjudet att hålla till salu annat än kall mat, och man har helt nyligen sett en mångelska af första klassen fällas till 5 rdr böter derföre att hon sålt kokt potates åt en arbetare. Icke ens dricka får försäljas på brödoch mjölkmagasinerna, utan att innehafvaren kan skafta sig ombudskap för bryggare, så att till och med den efter ett. glas öl eller dricka törstande arbetaren nödvändigt drifves in på krogen att möta bränvinets frestelse. Den gissningen ligger nära tillhands, att myndigheterna blifvit förledda till att gynna krogarne i Stockholm, till och med på bekostnad af arbetarens timliga och eviga väl, för att krogarne skola förmå utgöra den betydliga skatten, hvarmed polisen hufvudsakligen underhålles. Sedan tager polisen en annan skatt, i form af böter, utaf arbetaren, när han kommer ut från krogen med alltför synbara spår af den lede frestaren bränvinet. : På teatrarne söker den arbetande klassen med förkärlek uppbyggelse och nöje. Dessa inrättningar skulle kunna ha en stor makt att förädla arbetsklassens tänkesätt. — Tyvärr bana nna de. illa denna makt. Tjivalinrarna