Article Image
bevisning lyder som följer: Nationalitetens princip, i dag hela Tysklands lösen, skall den ej uti en sådan strid protestera högljudt mot Österrike ? England har handlat i öfverensstämmelse med sina ord. Dess mäktiga diplomati har skyddat Italiens anspråk, likasom den uppmuntrat dess nationella sträfvanden. Det hade måhända inträffat en lycklig stund för den italienska nationaliteten. Detta var den flyktiga stund, då piemontesarne, segrare vid Etsch, hade bemäktigat sig nästan hela Lombardiet, då Österrike, förskräckt öfver den allmänna resningen, som tvang det att vika, oroadt. af sina nederlag, då det ej ville spela ända till slut detta förfärliga spel med ett folks förtviflan och hjeltemod, då det å andra sidan fruktade en revolution i Tyskland, erbjöd offret af wienerkongressensg slutakt såsom pris för segern och som koncession vid återställåndet af freden. Österrike föreslog sjelfständighet för Lombardiet och en särskilt regering för Venedig, med det enda förbehållet af suveränitet. Detta förslag sändes genast till London. I Frankrike kände man endast tiil detsammas tillvaro. I London trodde man då att Italien kunde erhålla bättre vilkor, och britiska kabinettet gjorde intet bruk af sin stora och legitima auktoritet för att förhindra den modlöshet, hvarmed detta förslag upptogs uti Milano. Österrikes modfälldhet blef ej långvarig. I Maj månad 1848 ville det underhandla på de antydda grundvalarna. I slutet af Juli var Piemont redan utmattadt af denna olika strid, hvaruti ingenting annat än modet var outtömligt. Det begärde då Frankrikes intervention. General Cavaignacs regering svarade med att erbjuda en förmedling, hvaruti äfven England skulle deltaga. Fullkomligt eniga i denna tanke, togo England och Frankrike till utgångspunkt för de nya underhandlingarne de grundvalar, som Milano förkastat; men Österrike, nu segrande, förklarade kortligen att det icke vore sinnadt att nu antaga hvad det förut hade varit tvunget att erbjuda. . Under tiden hade beslutats, att en kongress skulle ega rum i Brissel, der Frankrike skulle representeras af hr de Tocqueville och England af sir Henry Ellis. Det är bekant huru dermed gick: Brisselkongressen stannade vid blotta afsigten; den engelsk-franska bemedlingen kunde icke ens komma formligt till stånd; kanonernas stämma lät höra sig i stället för diplomatiens. Det var artilleriet vid Novara. Otålig öfver dröjsmålet, retad af hindren, förlitande sig på sn sak, hade Karl Albert vågat allt i och medfdenna ärorika djerfhet. Det var åtminstone med heder som Italien dukade under, och den ridderlige monarken, som hade drömt om dess befrielse, drog sig tillbaka, besegrad men icke förödmjukad, öfverlemnande sin sak och sin krona åt sonen, som ifrån detta slagfält steg upp på tronen med 16 kulor i sin mantel. Från den tiden lefde den italienska nationaliteten endast i Piemonts. patriotism och politik, hvilket landupprätthölls genom det moraliska stödet af alliansen med Frankrike och England. Novaras fana höjdes ånyo på Krim, der sardinska armåen hade sin andel i franska och engelska häratnes strider, pröfningar och segrar. Slutligen sutto konungens af Sardinien ombud på Pariskongressen vid sidan af ombuden för Europas förnämsta makter och arbetade med dem på ordnandet af verldens vigtigaste intressen. Utan tvifvel har Sardinien sig sjelft att tacka för den ställning, som det — fastän år 1849 besegradt vid Novara — har tillkämpat sig bland stormakterna; men det har för densamma äfven att tacka det moraliska och direkta stödet af den engelskt-franska alliansen; det har framför allt derför att tacka — det kan ingen inom de diplomatiska kretsarne förneka — Englands ihärdiga och öppet ådagalagda bemödande att lyfta och betrygga Sardiniens vigt. Således har Englands politik i afseende på Italien icke förändrats sedan 1847, utan tvärtom öfverflyglat oss. Medan konung Ludvig Filips diplomati understödde Österrikes syften, uppmuntrade drottning Victorias de italienska. Under dessa elfva år har England ingen enda dag saknat inflytande på halföns angelägenheter. Man spårar det såväl i de första utbrotten af nationalitetskänslan vid Pius IX:s uppstigande på tronen, som i de oafhängighe:ssträfvanden, hvilka sedermera bade konungens af Sardinien fana till medelpunkt Man ser dess finger lika väl i de af segern förestafvade fordringarne, som i uaderbandlingarne efter nederlaget. När slutligen grefve Walewski på Pariserkorigressen ansåg sig böra fästa de till bestämmande af fredsvilkoren församlade ombudens uppmärksamhet på det inre tillståndet i Italien, understödde lord Clarendon energiskt, med det synnerliga anseendet af hans rang och upphöjda erfarenhet, de önskningar som uttrycktes af franske kejsarens minister. Sedan den tiden har visserligen ledningen af engelska politiken öfvergått i andra händer; men andan i England är densamma. England är en fri nation, och dess höga aristokrati har under alla kriserna af våra sociala omskapningar endast derigenom bibehållit sig. att den alltid stält sig i spetsen för civilisationen och framåtskridandet. I Storbritannien fins ingen statsman, ingen minister, intet parlament, som. skulle kunna understödja någon annan sak i Italien, än den, för hvilken drött;ningens regering varit ett förklaradt stöd sedan elfva år. Denna sak innebär allt hvad England aktar och hedrar, allt hvad som är dess kallelse att utbreda i verlden; det kan icke undandraga sig denna sak, utan att för: PR NIO FR AV

11 februari 1859, sida 2

Thumbnail