FT TEE ANS rt lr inl RR te maa — a RÖRA red len ett i militäriskt hänseende så betydan. de hinder, till hvars försvar det behöfde blott en jemförelsevis ringa styrka för at uppehålla hela armåer på deras väg — s? ungefär har saken ofta blifvit framställd — så synes det som om franska armån alldeles icke behöfde beröra hela vägen. Vill der verkställa sin marsch öfver Genåve och dess område, för att derifrån stiga ned till öfre Italien antingen öfver Stora Bernhard elle: rakt söderut öfver Mont Cenis, så stå till dess förfogande bland andra följande vägar: PD Jernvägen från Paris till Geneve; den sammanfaller till Dijon med jernvägen till Neufchatel, går från Dijon söderut och öfver Chalons sur Saone, Macon och Bourg till Genåve; 1 a) Paris-Neufchatelerjernvägen till Döle, ofvannämde postväg till Poligny, derifrån vidare postväg söder ut till Bourg, och slutligen Paris-Geneverbanan; 2) Jernvägen från Paris öfver Orleans, Bourges, Lyon till Geneve; 2 a) Mellanlinie: Dijon-Lyonerbanan; 3) Postvägen från Lyon till Chambery; 3 a) Jernvägen , som från Marseille-Lyonervägen vid St. Rumpert viker af till Grenoble, och från Grenoble visserligen något bristfällig passage till Chambery, men måhända också direkte på Susa-Turinerbanan. Viftro oss genom anförandet af dessa vägar hafva visat huru Dappendalen utan alla svårigheter kan kringgås, utan att likväl hafva tagit södra Frankrikes jernvägar i beräkning. Men en annan fråga är den; om Frankrike vid ett sådant anfall verkligen kommer att göra dessa vägar, som från nordvest löpa in i Öfre Italien till hufvudsaklig operationslinie, om icke — och det är vår åsigt — anfallsarmåns hufvudstyrka skall framrycka söder ifrån, medan de öfriga linierna komma att begagnas blott för flankoperationer, en förstärkning af den piemontesiska armeån, som skulle operera på vestra krigsteatern, och så vidare. Anfallet söderifrån synes sannolikt af följande skäl: 1) Frankrike har icke särdeles svårt att låta en betydande truppmassa af dess förträffliga och stora fiotta landsättas i en af Italiens vestra hamnar, antingen Genua, för att derifrån på Genua-Aronabanan framrycka emot Milano, eller från Alexandria emot Pavia och Piacenza; eller Livorno, för att sedan framrycka öfver Florens och Bologna — hvilka operationer väl komma att verkställas i samband med: nordarmåens från Geneve öfver Turin; 2) Frankrike har redan i Rom sedan nära tio år stammen för en armå, hvilken, behörigt förstärkt, rollen af hufvudarmå förmodlien tillfaller, och hvilken förenad med de i ivorno landsatta trupperna skulle vända sig emot Bologna, för att vid Ferrara måhända öfvergå Po, och sålunda från denna sida intränga i Lombardiet. Denna operation har det stora företrädet. att det är möjligt för de redan i Kyrkostaten :stående fransmännen att i många afseenden så att säga på stället förbe: reda sitt fälttåg, men för öfrigt kringgås ge: nom framryckandet söderifrån ett stort antal svåra pass, som bildas af Ticinos, Addas, Og: lios, Mincios Adiges och fleras floddalar. På hvilken grad af rörlighet och manöfverfärdighet franska armån står, det hafva vi lärt af fälttåget på Krim; den. hittills visserligen fåtaliga stammen för den af oss så kallade sydarmån hade vi nyligen tillfälle att sjelfva se. . Det är en egen sak med allt som angår den franske soldaten och den franska armåen, och det fordras för en tysk officer mycken fördomsfrihet för att riktigt uppskatta den. Den lösa, likgiltiga hållningen, den ofta malpropra uniformen, de visserligen med stor snabbhet, men: föga lugn och ordning utförda evolutionerna, är allt sådant, hvarvid vårt öga med svårighet vänjer sig, så att vi nu alltför ofta äro benägna att förbise allt det förträffliga, som döljer sig under denna yta; äfven -franska officerskåren är till största delen samman! satt af helt andra elementer än nästan alla tyska armåer. Den seden att taga en stor del af officerarne ur underofficersklassen gifver åt franske officeren en helt annan ställning, och man finner bland linieofficerarne i all: mänhet mindre bildning än hos oss. Detta är förhållanden, som stå i strid med våra åsigter, och vi minnas i detta afseende några ord i den bekanta boken Unserer Armåe, hvilka lyda sålunda: För att hafva goda officerare, kan man icke vara nog försigtig i valet af dem, -Belönen huru I viljen de tappre underofficerarne, gifven dem medaljer och högre aflöning, men vänjen dem icke att betrakta guldportdepeen såsom en lämplig vedergällning för deras tjenstetid och deras förtjenster; ty det fordras något mera för att vara berättigad till ett förbundstecken, som bäres af kejsaren liksom af yngste löjtnanten. Men må viakta oss för att öfverskatta oss sjelfvar det har en gång förr förorsakat oss bittra lidanden. Vi må ihågkomma året 1806, då i Preusseny vid en. jemförelse. mellan den svårt handterliga preussiska armån med dess stora tross oeh den rörliga franska armån, det svarades, på en anmärkning att franske infanteriofficeren gick till fots och sjelf -bar sin lilla packning: En preussisk adelsman går icke till fotsI Må vi vara på vår vakt. och icke invagga oss i tron på våra inrättningars:ofelbarhet och oöfverträfflighet. Det kunde komma att stå oss dyrt. ISamhällslifvets nattsida. I. I det föregående är sagdt att för handtverksarbetarens förkofran är litet och för tjenstehjonens alls intet sörjdt, hvarken af staten eller i allmänhet af den enskilte, hvarken i