ningsarbete af stadsoch landtboer lyckades det att förekomma eldens vidare utbredning. Sköfde tidning tackade å samhällets vägnar för hjelpen och lofvade att i sit: nästa nummer namngifva några personer, som med synnerlig ihärdighet och lifsfara arbetade för stadens räddning. Men det andra numret af tidningen uppgaf icke de förtjente räddarne, dels af fara att ofrivilligt förbise en och annan, dels emedan flera af dem, som mest utmärkt sig, särskildt anhållit att icke blifva nämda . Det har således hetat i Sköfde: vinga namn Hvad är anledningen? Är man verkligen så blygsam i Sköfde, att man skyr förtjent loford, tvärtemot bruket på många andra ställen att gerna hålla till godo med oförtjent? Blygsamheten är en vacker dygd, och det vore visserligen högst orätt att klandra den, som icke låter den högra handen veta hvad den venstra gör,; men detta gäller väl egentligen om enskilda välgerningar emot enskilda, icke om verksamhet i det allmänna, icke om en för hundratals menniskor synlig och bekant medverkan till en stads räddande från en större eldsvåda. Der är offentlighet gagnelig, såsom alltid framhållandet af hvad godt och förtjenstfullt som-göres. Det ser ut som skulle man i Sköfde, hvarest publiciteten är helt färsk, vara rädd för henne. Men deruti fins ju icke räson så länge man ej gjort något ondt. Dock göras tyvärr ofta saker utan reson. Det är en underlig fruktan, som tätt och ofta uppenbarar sig för publiciteten; en medborgerlig skuggrädsla, som är skamlig i ett så pass fritt land som Sverge. Någon förklaringsgrund och en ursäkt — om än icke giltig — kan uppletas för en sådan omanlig fruktan att se sitt namn utsatt, då det är fråga om att framställa anmärkningar mot auktoriteter, af hvilka anmärkaren kan hafva att frukta olägenheter, eller mot enskilda intressen, hvilkas målsmän anses farliga; men åtminstone då man gör hvad godt och nyttigt är borde man icke, af fruktan för att se sitt namn i tryck, tvinga den som mottagit en tjenst att tigande bära tacksamhetsbördan.