STOCEHOLM den 31 Jan, Det officiella bladet meddelade i lördags några vigtiga utnämningar, medförande en partiel förändring inom den kongl. rådkammaren. Man har visserligen länge vetat, att chefen för ecklesiastikdepartementet statsrådet Anjou varit bestämd att intaga den lediga biskopsstolen i Wisby, men man hade icke väntat att han ännu på någon tid skulle afträda, då man allmänt vetat, att han före sin afgång önskade i konseljen föredraga undervisningskomittens nyligen afgifna :betänkaride. Hr Anjous afgång ur konseljen är, äfven om man lemnar alldeles ur sigte valet af hans efterträdare, i alla händelser en så stor vinst för regeringen och för landet, att den icke kan annat än väcka liflig tillfredsställelse. Man skulle näppeligen kunna erhålla någon sämre ecklesiastikminister och statsrådsledamot bland alla dem, som kunna ifrågakomma såsom kandidater till en dylik plats; Äfven om vi alldeles se bort från de åsigter han hyllat och velat göra gällande, så torde det — om man undantager den högre. prelaturen, som måhända med välbehag i honom sett ett villigt och beskedligt redskap — knappt vara mera än en tanke derom, att hr Anjou saknat hvarje annan egenskap, som bort kunna berättiga honom att taga säte i konungens råd, än den enda, att han såsom enskild person är rättskaffens och aktningsvärd. Hvad angår biskop Anjous efterträdare såsom ecklesiastikminister, så höra vi som bekant icke till grefve Hennig Hamiltons beundrare eller till dem, som hysa aktning för den ny-aristokratiska politik, som han anses representera. Icke: heller ha vi oss bekant, att han särskilt dokumenterat insigter och skicklighet inom det område af förvaltningen; der han nu öfvertagit ledningen. Det endå vi erinra ossi detta hänseende är det famösa brefvet, innehållande försvar för förkastandet af den kongl. propositionen i religionsfrihetsfrågan, infördt i tidningen Sigele och der undertecknadt af grefve, Hamilton i egenskap af landtmarskalk, öfver hvilken skrifvelse man aldrig erhöll annnat än underliga och skrufvade förklaringar, liksom någon dementi åt detsamma aldrig gafs i de franska tidningarne. Temligen visst torde vara, att grefve Hamilton i de kyrkliga frågorna — om icke annat, af politiska skäl — drager jemt med hierarkien. Då emellertid. grefve Hamilton nu en gång har plats i konseljen och derjemte enskilt ut öfvar ett stört inflytande och åtnjuter ett utomordentligt förtroende å högsta ort, är det i det hela. rätt godt att han blifvit stäld på en post, som tager hans fulla verksamhet i anspråk, och som. på ett vigtigt förvaltningsområde ställer denna fram uti dagen, så att hr grefven bär åtminstone kan bära ansvaret för hvad som-göres och uraktlåtes och tillfälle lemnas att närmarc bedöma den konservativt-reformerande politik, som från denna sida blifvit bebådad. I alla händelser är det en icke liten vinst för det allmänna, för konseljen, för departementet att en person med så pass förmåga och formel skicklighet, som grefve Henning Hamilton, aflöst hr Anjou från den post, som ban aldrig bort bekläda. Väl vore, om den nya regimen på samma gång hade, för beständigt stadgat den grundsatsen,att ecklesiastikministerportföljen, till hvilken det högvigtiga undervisningsväsendet hörer, icke bädanefter Kommer att lemnas åt någon prelat, som i densamma naturligtvis endast ser en öfvergång till samt medel att göra sig förtjent af en biskopsstol. Professor Malmstens utnämning till konsultativt statsråd innebar en öfverraskning, då man väl för några år sedan hörde -talas om anbud åt honom att inträda i konseljen, men å den senare tiden icke hört honom hämnas land ifrågasatta statsrådskandidater. Herr Malmsten är en i sitt fack utmärkt vetenskapsman med ett briljant hufvud och har äfvenledes visat sig ega praktisk förmåga och skicklighet vid organiserandet af nya lifoch ränteförsäkringsanstalter m. m. Till sina politiska tänkesätt har han ansetts vara ultrakonservativ. Men, såsom fallet ofta är med Upsalakonservatismen, att den ger betydligt med sig och blir ganska räsonlig, när den kommer i litet närmare beröring med det verkliga lifvet, så lära de uppdrag och praktiska bestyr hr Malmsten under senare åren tid efter annan haft i hufvudstaden, ha bidragit att i icke oväsentlig mån moderera nämde åsigter. Hade hr Malmsten, i likhet med professor Carlsson haft tillfälle att bevista några riksdagar och på närmare håll se och höra stockkonservatismens vapendragare i presteståndet, så skulle han måhända nu befinna sig på samma moderat-liberala ståndpunkt som denne. Läroverksfrågans öde för den närmaste tiden lärer redan vara afgjordt. F. d. statsrådet numera biskop Anjou skall nemligen, efter hvad vi från tillförlitligt håll förnummit, i lördagens konselj, den samma dår han erhöll sitt ecet afsked hafva föredra voit lärnverks