Högkyrkans ställning i Sverge börjar synas alltmer betänklig, En af våra biskopar har redan abdikerat, en annan lärer vara betänkt derpå, de flesta luta mot 70talet, flera äro vida deröfver, ja vi hafva den som räknat sina 84 viätrar, men ingalunda är han den svagaste bland kamraterna. Domprostarne äro ock till er stor del utlefvade. Nyligen blef en sådan utnämd i sitt 73:dje ålders år. Prelaturen är således caduc. Något nytt, kroiserande element måste deri nödvändigt upptagas, om ej slägtet skall fullkomligt gå under. Så gjorde en vis regering fordomdags när rasen höll på att taga skada af bara kyrklig fullblodighet. Hvarföre stälde man ej nu om att landshöfdingen på Gotland fick presterskapets röster vid sista biskopsvalet dersammastädes? Hr Bildt är ännu i sma bästa år och hade lättligen burit upp båda de resp. embetena, han på samma sätt som biskop Litkeman i Wisby gjorde det på 1780talet. Det var i denna bekanta hjelteperiod. då biskop Schröderheim i Karlstad derjemte var regiderande kyrkoherde i Wermlands alla tre städer. Men i den tiden dugde menniskor till mycket på en gång; nu är det knappt någon orkar med en syssla, helst af statskyrklig natur. Nu vill man t. ex. att en biskop skall både predika för sina församlingar och öppna sin mun till anslag på riksdagen, att han skall styra stiftet hemma och föra regeringens talav i parlamentet, att han på en gång skall vara uppbygglig för folket och angenäm på bofvet. Händer det då att han platt icke duger till att predika — sådana biskopar bafva vi än i dag icke ondt om — ej -heller till att hålla ett skapeligt prestmöte eller visitera med :kläm inom sitt stift; hvartill är han då nyttig, om ej till att, sjelf en -slaf. förslafva sina underlydande, gifva dem mat och vin och kanske litet politik deremellan, men för öfrigt låta allting ha sin gång? Reser han någon gång ut att inviga en kyrka, en predikstol eller en altartafla, gapar menige man på honom som pårett vidunder, ty hvarken kräckla; mössa eller kåpa bjuder numera den ringaste respekt; hela herrligheten länder fastmer til! åtlöje, och församlingen tror endera, antingen att biskopen är mäkta enfaldig som så vill spöka ut sig, eller ock att han vill föra gyckel ända in i templet. Isitthus är han gästgifvare, men ingenting mer; det som bättre är, får man der hvarken se eller höra: inga fattiga enkor och barn undfås der, ingen studerande ungdom församlas der på lediga stunder att uppmuntras till flit och kristliga seder, ingen husandakt, inga pastorala eller vetenskapliga konklaver, ingenting som förråder att biskopen lefver i ordet och lärdomen! Hade icke Thomander, nu mera sjelf biskop, fullt skäl att i sin lilla bok om Svenska kyrkans och: skolans angelägenhrter, utgifven år 1854, fråga om Svea rikes biskopar och andra vördnadsfulla: förfäktarc af konventikelplakatet, sjelfve iakttaga hvad de enligt detta plakat och andra författnin