förra nummer och hvilken låg på hemmanet Vestergårds egor, som eges af prosten Gyllenhammar. Denna byggnad var . nemligen inredd till loge och lador och ej till förvarande af fäkreatur, såsom förbållandet var på Leregård. Hemmanet Leregård ges af enkefru P. Hamar, som vid detta tillfälle alltså lidit en svår skada. (H:-B.) BLANDADE ÄMEER. Den första guldupptäckten i Kalifornien. Ryktet om att guld skulle finnas i Kalifornien är amtidigt med kunskapen om landets tillvaro; i de rsta uppgifterna. om det nya landets upptäckt bettas, bland annat, att der finnes guld i öfverflöd. nder de århundraden, som sedan förflöto, nämdes likväl ingenting vidare härom; och sedan jesuiterna bosatt sig i Kalifornien, lyckats förvandla en det af de vilda stammarne, till sina åkerbrukare och vinsårdsmän, och inrätta sig ett teokratiskt rike derstädes, likt det som de grundlagt åt. sig i Paraguay, och lika slutet för närmare forskningar, visade de för den besökande främlingen blott sina vidsträckta odlingsfält, sina vingårdar, sina praktbyggnader; men till någon guldrikedom kunde. han icke: zarseifva minsta spår; oaktadt det är nära nog otroligt t dessa skatter skulle kunnat undfalla ett så ingtsrikt och, spekulatift. samfund under hela den långa tid, som dess välde blomstrade i denna trakt. ångt sannolikare är då den tanken, att en af grundkällorna till ordens: verldsbekanta rikedom, och icke den svagast flödande, har bestått i de hemliga fonderna från Kalifornien. , För den profana verlden fortfor emellertid:Kalirniens guld att vara fördoldt ända till år 1848; det är dess återupptäckt då, som bär är ifråga. an vet att det var på en der bosatt schweizares pten Summers, egendom, som upptäekten skedde. Summer hade tillhört franska schweizergardet under restaurationen; han hade utvandrat efter. Julirevolutionen, ingått i mexikansk tjenst, och var slutligen lifven guvernör i det Mexiko ännu tillhörande, men republiken nästan bortglömda landet, då det öfvergick till nordamerikanska fristaterna, och Summer stannade qvar som en rik jordegare. I Juni 1848, — berättar han sjelf i en nyligen af ett amerikanskt blad meddelad uppsats — bnär jag slutat min siesta och höll på att skrifva ettbref till mina slägtingar i Luzern, inträdde hastigt min inspektor och mitt allt i allom mr Marshall, hvilken då höll på att tillse arbetet vid anläggningen af en sågqvarn, och hade ett par dagar förut begifvit sig till byggnadsplatsen, der jag trodde honom ännu vara qvar. Som jag icke väntat se honom åter innan byggnaden var färdig, öfverraskades jag af hans hastiga återkomst, och äfnu mera när han stannade framför mig helt stum, med stirrande ögon, öppen mun och framsträckta händer, Som han förblef i samma ställning, orörlig och tyst, ropade jag slutligen med någon otålighet: Har ni mist förståndet ? Mist förståndet? inföll han. nästan. Derpå begynte han se sig omkring, om ingen lyssnande kunde finnas i grannskapet, och fortfor sedan halfhögt: Oerhörda skatter! Hela guldberg!v , varifrån skall ni få dem? Hvarifrån? Vill ni ha en omätlig rikedom, millioner dollars, hela rummet här fullt ? Jag tviflade numera icke på att Marshall hade bli vit förryckt, och sade honom det oförstäldt. Men till svar öppnade han sin förut knutna hand och lät en liten ström af guldkorn rinna derifrån. Nu märkte jag att jag sjelf fick samma utseende, som nyss förut hade så mycket öfverraskat mig -hos Marshall; och jag begynte anse honom för en riktig trollkarl; Likasom om han hadelättat sitt hjerta Ja; jag tror så Casten Ck ft FR från en tung börda, satte han sig ned och berättade hvad han upptäckt. Han hade promenerat fram och tillbaka utmed qvarnpströmmen, för att tillse arbetarne, då han här: och der i den ur strömmen uppgräfda sanden varseblifvit någonting som glittrade. I början ansåg han det för ett slags opal, som är ganska vanlig i trakten, och fortsatte sin vandring. Tjugo till trettio gånger föll hans blick åter på samma glittrande föremål, utan att han vidare fästade någon uppmärk-j! samhet dervid. Ymnigheten-af glittret förvånade honom likväl, och flera gånger ärnade han gå ned 1; till stranden för att på närmare håll bese en af de glittrande småsteharne; men han förebrådde sig snart I: sin barnsliga nyfikenhet och gick vidare. I detsamma märkte han midt i:sin väg en dylik sten liggande, och nu fick nyfikenheten väldet öfver efter1: tanken; han lutade sig ned, tog upp fyndet och såg): till sin förundran att han i handen höll en klimp af rent guld. Han vände genast om, gick ned till stranden och plockade omsorgsfullt tillsammans alla de lysande småstenarne, som han förut hade gått föraktligt förbi. Länge tredde han likväl att han endast hade återfunnit någon skatt,som vildarne kastat i strömmen för århundraden tilbaka; men vid:nogare granskning märkte han att hela marken innehöll guldsand och i stor mängd. Han fyllde nu sina fiekor med större guldkorn, kastade sig upp på sin häst och flög hem i fyrsprång, för att meddela mig den stora nyheten. , . När han tystnat, var min första fråga om någon annan än han visste om fyndet. Lugnad i detta afseende, satt jag snart sjelf i sadeln;:och red jemte Marshall till qvarnströmmen. Vi anlände i-skymningen, och gräfde, med tillhjelp af våra pennknifrar, upp en sådan mängd guldklimpar, af ett till flera uns tyngd hvardera, att vi begge blefvo stumma af bestörtning. Beherrskade af den helt naturliga själsskakningen öfver ett dylikt fynd, redo vi mot morgonen fram till qvårnen, då arbetarne kommo oss till mötes och ropade: Guld! guld! med full hals. Efteråt fingo vi veta att en af dem hade om natten märkt vårt gräfningsarbete och följt vårt exempel, men utan förmåga att kunna tiga med hemligheten. :Emellertid lofvade mig. allesammans nu den oryggligaste tystlåtenhet; men dagen derpå voro redan hundratals menniskor underkunniga:om fyndet, och inom en vecka funnos öfver fyratusen guldletare på stället.. 4 — Qviockt testamente, npprättadt af en earl af Pembroke: Jag ger mina hjortar åt earlen af Salisey, ty jag vet attihan blir rädd om dem, enär han nekat kungen en: hjort från-sin egen park. — Jag ger ingenting åt lord Say, hvilket legat jag gör åt honom derföre att jag vet att han ;skänkerdetcåt de fattiga, — Åt Tom May ger jag fem riksdaler; jag hade ämnat gifva mera, men hvar och en, som läst hans historia om parlåmentet, skall anse fem riksdaler vara för mycket. -— Jag ger generallöjtnant, Cromvwell ett löfte; efter: som han aldrig kunnat hålla i t något af sina egna. — Jag ger upp andan. i Telsgrafunderrättelser. I Eamburg den 20 Jan. kl.;9, 15;f. m... f Franska 3-procentsfonderna noterades 4; går 2111 0 I I gg ; )