DO lyranden föll Ödberg åter i råt samt råkade i den häftiga exaltation, som all: id infinner sig hos honom, då han bedyrar sin oskuld. Sedan Ödberg skilts från Zetterström och Pettersson, möter han fram på Stadssmedjegatan en arbets1 vid namn Österberg, och s derefter tillkom n annan med namnet Carlberg. Fråga uppstod om antagande af förtäring. Österberg bad Ödberg bjumen ham sade sig ej ha penningar. Carlberg ck då en skilling i handen på Ödberg och föret de skulle sala till bränvin; men då Ödberg de, att Carlberg lemnat för litet penningar. ramtog denne ytterligare 2, skilling och gaf åt )lberg. Denne framtog nu sin skinnpung för att :edstoppa dessa 3, skilling och i stället taga fram ing. Dervid kommo äfven 3:ne gula ettor, em han fått tillbaka vid vexlingen, att blifva syniga, och Österberg yttrade dervid: Är du utan penwr? Du har ju riksdalrar.. Ödberg och Carlberg ingo nu till Engströms krog, dit Pettersson också fter en stund inkom. På krogen föll det Ödberg in stt gå till Norr och höra hvar mordet hade blifvit egånget. På vägen såg han att klockan var half 2. Då han kom till Mäster Samuels gränd från öeridarebansgatan, möter han korgmakaren Anderson, till hvilken han ställde frågan: Vet du hvar nordet har skett? Andersson svarade då: Ja, det kall vara här i hörnhbuset,, hvarpå Ödberg genmäle: Jaså, här i samma hus har jag tjent hos hofntendenten Westin. Ödberg och Andersson togo nu illsammans afåt Öfre Bangränden, der de mötte polismästaren Nyman i sällskap med ett fruntimmer. )dberg helsade på hr Nyman, som han förmodade kulle känna honom sedan han var hos hr Westin jdberg vände om för att se om hr Nyman skulle å upp i huset; men då han :kom fram till hörnet, ig han icke vidare till hr Nyman; det i hans sätlp varande fruntimret såg han i hörnet af Malmsillnadsgatan. Ödberg gick nu tillbaka uppåt Banränden, der. han möter positivspelaren Fröberg och plinde violinspelaren Hedin, dem han bjuder på bränin -på en krog vid Hötorget, derunder han för dem entalar de roliga pjeser, han på måndagsaftonen ade sett, och upprepar för dem de ord, som en af personerna i Pariserpojken yttrat: I kurran, i kurin, lugna ers (Ödberg berättade detta leende. ikomna från krogen, följde Ödberg gatmusikanterna dåt åtskilliga gator på Norr och åhörde deras muik. Sedan han skilts ifrån dem och kommit tillpaka till Hötorget, beslöt han att gå till hr Westin ch göra sig närmare underrättad om förloppet vid nordet, för att kunna omtala detta för madam Lönnborg och sin mor, Då han kom till porten vid Mäter Samuels gränd, han deratanför en täckt sagn stående, i hvilken sutto en piga och en öfver konstapel. Mycket folk stod äfven utanför porten. nen for bort och Ödberg gick upp i huset 1 ta våningen såg han doktor Blachet och fann nu vekräftad sin redan förut hysta förmodan, att det ur den öfverstinna, som han visste bodde der i hut, hvilken hade blifvit mördad. Ödberg försökte ikväl icke komma in i öfverstinnans våning, utan ick han direkte upp till den en trappa högre i hu et boende hofintendenten Westin samt an till den 1es hushållerska, madam Hultqvist, hvilken han tillporde om hr Westin var hemma. De kommo äfen i samtal om det i huset begångna mordet, cch Tultqvist omtalade att fru Sederholms piga skulle mafva kommit hem om qvällen, åtföljd af en sarl. Ödberg hörde dessätom, antingen af hushål:rskan Hultqvist eller af en under tiden tillkommen ru, som bebor det af hans mor förut begagade rum, att folk skulle ha stått i fönstret och sett :tt svartklädt fruntimmer och en karl gå derifrån. Idberg gick derpå in till hr Westin, som satt och målade Hr Westin yttrade dervid tilt Ödberg! Jo vär i huset står illa till; här mörda de folk, och :laka värdinnor har man att göra med, så Gud beare oss härifrån,, Nu inkom hr Westins betjent ;ch omtalade på fråga af Ödberg, att det skulle ha sarit mellan kl. 6 och 9 på qvällen, som mordet olifvit begånget, och att pigan dagen dersfter skulle ha stått i portgången och hållit för ögonen och gråit. Klockan 2 lemnade Ödberg hr Westin och gick iver Hötorget der han på Helsinggården tog sig en sup, hvarpå han fortsatte vandringen till Ladugårdsangstorget, der han på bränvinsmagasinet i hörnet af Sibyllegatan åter tog sig en sup. Derifrån begaf aan sig till krogen Bildningscirkeln, der han sammanträffade med en sjöman, hvilken han bjöd på oränvin, hvarpå de tillsammans begåfvo sig till Godnjertefars krog, der sjömannen i sin tur bjöd. Unler vägen yttrade Ödberg till sjömannen: Nu är let slut med sjöfarten vid Riddarholmen, och jag har ingen bestämd sysselsättning, derföre tänker jag söka mig in på Dillströmska inrättningen.. — Det skall du icke göras, genmälde sjömannen. Såsom unledning hvarföre det fallit Ödberg in att söka sig till arbetsinrättningen, uppgaf han, derom tillfrågad if ordföranden, att madam Lönuborg skulle ha sagt, itt på mantalsförteckningarne borde skrifvas, att Jdberg för närvarande vore utan kondition. Detta ville icke Ödberg, ty han befarade, att han då kunde bli antastad af polisen och dömd att intagas på arbetsinrättaingen. Han hade då ansett det bättre itt söka sig dit frivilligt. Sedan han skilts från sjömannen, begaf han sig omkring kl. :v, eller !,,4 till hemmet. Madam Lönnborg höll då på att skura, och Dora Wennerström samt Lönnborgs lilla flicka voro äfven hemma. Ödderg talte nu om att han hade varit hos hofintenlenten och hvad han der fått höra. Efter någon stund gick han ut och begaf sig åter till krogen Bildvingscirkeln, der han uppehöll sig !, till , timma, agande mat och bränvin, hvarpå han åter begaf g hem. Enkan Lönnborg hade då slutat skura. jdberg, som af det myckna bränvinssupandet var sig, satte sig på en stol vid ett bord; han tänkte lervid på mantalsskrifningen och att han borde flytta, för att undvika ätt på förteckningarne sätta den såsom han trodde för honom farliga anmärkning, som nadam Lönnborg påyrkat. I afsigten att flytta styrktes han äfven genom tanken derpå att Lönnborg och 3erg voro dåliga menniskor, hvilket han äfven redan ått erfara, då de beljugit och störtat honom. Under let han här satt och funderade, kom han äfven att 1 sammanhang med det samtal om det begångna morlet, hvilket hade varit å bane, tänka på denna sak ch på den belägenhet, hvari gerningsmannen måste vefinna sig, och Han tänkte dervid samt yttrade för sig sjelf: En sådan man, som gjort ett sådant brott han får väl aldrig syndernas förlåtelse,. Detta. fullföljde Ödberg, var ju icke något farligt; det kunde a hvilken menniska som helst säga Senare hade Ödberg kommit i dispyt med madam Lönnborg om yran. f, hade fordrat mer än Ö. ansett sig vara skyldig. Men Berg,som emellertid hemkommit, hade varit af samma mening som Ödberg, att han blott sore skyldig 36 sk. Detta belopp betalde nu Ödberg till madam Lönnborg jemte 12 sk. för tvät på så sitt, att penningarne skulle afdragas från dem, som Lönnborg för Ödbergs räkning innehade. Ödberg begärde dessutom att utfå det för hans räkning innestående beloppet, men Lönnborg hade då ej mera än 7 rdr, hvarefter hon af Berg lånade ex, så att han af Lönnborg erhöll 8 rdr och således hade ytterligare 3 rår till godo. Sjelf hade han omkring 2 rdr förut, så att han nu var innehafvare af omkring 10 rdr. Selan liqviderna voro uppgjorda, tog Ödberg ett par honom tillhöriga gamla rockar, sin arbetssele och sina etyg i afsigt att afligsna sig Lönnborg frågade : skall Ödberg flytta? och tillade, då Ödberg här1 jakat, jaså, det visste jag inte Ödberg aflägsnade sig emellertid och begaf sig först till krogen Bildningscirkeln, lemnande rockarne utanför, emedan de,voro så trasiga, att han ej ville taga dem med in. Derpå begaf han sig ne: åt Ladugårdslandstorget, funderande hvar han skulle göra af sina rockar Till sin mor ville han ej.gå med dem, emedan hon hade sagt till honom en gång för alla, a:t han ej Illa få komma: härm mad cina tracsr — Det föll ha.