De nalkas. Deras mörka leder fjusna. De mönstra sina skaror — dödens prof. Se, vinternatten gaf igen de frusna, Fältlasarettet gaf igen sitt rof. Och sorgen gaf dem, som hon dödat, åter, Och fostergjorden gaf dem hon begråter, Och hafvet gaf de offer det begrof. Dock — talet är ej fullt. Än en och annan Man saknar i-de bleka skuggors led. Och möusterherren, han med band om pannan, Han frågar bistert: Äro de ej med? Och kämparne de räkna om och undra. Nejv, svaras det, vi sakna fyrahundra, För hvilka lifyets sol ej än gått neds. ) Då ler han ädelt, sorgset, han med bandet: Vi måste vänta dem ännu en tid. Vi måste unna dem åt fosterlandet, Att bära vittne om dess sista strid. Och vid han talar, mörknar det 1 vester, Och grafven återfordrar sina gäster, Och synen dunstar bort i nattens frid. UL O fosterland! Hvad gaf du dina söner, Som gåfvo allt för dig? Hvad gaf du? Hvem? De främste mindes du i dina böner; De ringare — gaf du dem ens ett hem? Ett torp i skogen, eller tiggarstafven, Ett lif i armod och ett kors på grafven: Blott sångens guld du strödde rikt kring dem. För dem, som lefvat länge nog att skåda Det sena minnet af sin efterverld, Det är ej nog att dem en skänk bebåda; De -ha förtjent en bättre minnesgärd. Räck dem din hand! Tryck dem intill ditt hjerta! Gif dem en dag af fröjd för år af smärta, Och ära så dig sjelf och var dem värd! Te voro dock den sista kämpaskaran Af Finlands sagoålder. Sagolikt De trotsade försakelsen och faran, I sorg och seger lika ärorikt. Ett svärdshugg klöf i stycken tidehvarfyet. De buro hugget, och vi bära arfvet; Med deras hjelteblod var det invigdt. Och när de alla slumrat bort i griften På Finlands sköna, evigt dyra strand; Då skall hvar pilt, s.m statvar minnesskriften, Då skall hvar tärna, högt med kind i brand, Vid deras urna stolt och hänryckt svära, Ehvad än tiderna i skötet bära, Att lefva och att dö för fosterland. ) De qvarlefvande veteranerna från 1808 uppskattas för närvarande till omkring 400.