SI UCKOLV eh 5 Jä ÅTERBLICK. I Blicka vi tillbaka på händelserna inom vårt eget land under det hyss tilländalupna tidskiftet, så se vi, att äfven här den reaktionära vind, som fortfarande blåst från :kontinenten samt det betryck och den stågnation, som varit en följd af de Kommersiella omstörtningarne och förlägenheterna från 1857, utöfvat en i många hänseenden förlamande inverkan. Likväl betecknas år 1858 uti vår utvecklingshistoria af flera märkliga fakta och omständigheter, som dels innebära glädjande j tecken till framåtskridande och vaknande all: män anda, dels i sig sjelfva väl äro föga hugneliga, men innebära en väckelse och kraftig anmaning åt framåtskridandets vänner till ökad och ihärdig verksamhet. Det, som tanken först dröjer vid, är den politiska förändring, som inträdt såsom en följd af regentskapet. Vår åsigt om tillkomsten af detta regentskap är tillräckligt bekant. Vi ansågo och anse fortfarande, att man i den saken — lindrigast sagdt — handlade på sidan om grundlagen och att rikets ständer tillmätte sig en rätt och befogenhet, som de icke genom grundlagen egde. Sedan emellertid genom konungs och ständers sammanstämmande beslut regentskapet blifvit en fait accompli, lönar det icke mycket mödan att nu orda om dess tillkomst, isynnerhet sedan det nu visat sig, att konungens beklagliga sjukdom redan varat utöfver den tid at ett år, under hvilken, enligt grundlagen, statsrådet skolat såsom interimsregering föra rikets styrelse. Emellertid ledes man vid en -tillbaåkablick på den närmast förgångna tiden ovilkorligt till den tanken, att några stora vådor visst icke hade kunnat för landet uppkomma, om den gamla konseljen hade fått i grundlagsenlig ordning under ett års tid regeringsangelägenheterna handhafva, och at den väsentligaste afsaknad, som -derigeno a kunnat uppstå, uteblifvandet af åtskilliga junkrars befordran till höga och vigtiga statsembeten samt af adelsdiplomers och riddareordnars utdelande, väl hade kunnat fördragas af det allmänna samt kanske till och med uppvägas af en eller . annati verkligen samhällsnyttig åtgärd, som nu icke kommit till stånd. Att med regentskapet åtskilliga förändringar skulle inträda i såväl Sverges som Norges styrelse var lätt att förutse. Under de sistförflutna femtio åren ha mognade och er: farna män såsom regenter varit i spetsen för landets styrelse. Carl XIII hade vid sitt anträde till regeringen en lång lefnadserfarenhet, rik på mångfaldiga varningar. Carl Johan förde med sig på tronen ett stort europeiskt anseende och en rikhaltig. erfarenhet från krigets och statshvälfningarnes skola. Konung Oscar öfvertog regeringen först sedan han hunnit till full mognad i ålder och erfarenhet samt till en vidsträcktare bildning och mångsidigare insigter uti. alla administrationens grenar, än som vanligen kommer på en furstes lott, så att han sjelf verkligen kunde ha ett omdöme om -hvarje regeringsärende inom hvilken förvaltningsgren som helst. Den nuvarande regenten har framför sina båda närmaste föregångare det företrädet att -vara född och fostrad på den svenska jorden samt vara i besittning af full och frisk ungdomskraft. , Man förestälde sig emellertid allmänt, att de sysselsättningar, åt hvilka han hittills med förkärlek hade egnat sig, icke kunnat alstra någon större insigt eller erfarenhet uti förvaltningens olikartade bestyr, och att hans grundsatser, till följd deraf, ännu icke hade hunnit den stadga, som 1 de flesta Fall endast genom erfarenhet vinnes. Det var sålunda ganska naturligt, att landet nu skulle fästa en mera uteslutande vigt vid valetaf de rådyifvare, som stäldes vid den nye regentens sida och mera än eljest hos dem söka ett betryggande element, en garanti för rättsenligheten, klokheten och den goda viljan hos den nya styrelsen. ; Vi tro icke, att nationen i detta fall sträckte sina förhoppningar utöfver gränsen af det rätt.mätiga och billiga, eller att man ansåg önskwvärdt, att i detta hänseende alltför stora förändringar skulle omedelbart inträda i den at den regerande konungen senast valda rådgif: varepersonalen. Så har emellertid, som man sett, icke varit den nye interimsregentens vilja. Tvärtom utgör det den mest, om ej det enart sagdt enda framstående draget hos den nya regimer. att den såväl inom rådkammaren, som på 0, tiga högre och vigtigare platser så skyndsamt som möjligt valt nya organer — efter persouligt tycke oeh smak, och utan att dervid taga i betraktande hvad. som, åtminstone under regeringsperioden från år 1840 mer eller mindre visat sig hafva inverkat på valet af rådgifvate och förtroendeembetsmän, eller det anseende och förtroende dessa: före sin befordran tillvunnit sig i det allmänna — ett förhållande, hvilket vi anhålla att i en särskild artikel få närmare belysa. TEter den nya metoden blef det således först angeläget, att utur rådkammaren afläg na vissa personer, som kunde vara besvärliga för det nya systemet och att fylla deras platser med yngre viljor, som lättare lämpade sig efter resentens lynne och sinnesart; och se