serden tanken, att ärgen alla andra, som med dem kunna jemföras i afseende på tjenstetid och beröm-; lig tjenstgöring borde njuta samma utmärkelse, som ; de, att blifva utan vidare prof stadfästade såsom lektorer i de läroämnen, hvilka de under flera års tid visat sig skicklige att meddela. i Derföre klandrar jag icke heller, att denna fördel ? fallit på de i Upsala tjenstförrättande adjunkternas lott, så vida nemiligen dessa blifvit såsom lektorer stadfästade, i de ämnen, hvari de under en längre följd af år meddelat undervisning -i elementarläro; verkets högsta klasser. De hafva af denna utmär-; kelse gjort sig fullt förtjenta genom sitt nit, sin nr galagda skicklighet och de vackra, om fullgoda insigter vittnande resultater, till hvilka de lära i kommit. Deremot kan jag icke annat än på det högsta klandra den inkonseqvens, hvartill vederbörande gjort sig skyldige, att icke jemväl förklara de vid andra högre elementarläroverk tjenstförrättande lektorerna för verkliga lektorer, så vidt längden och beskaffenheten af dessas tjenstgöring kunnat föranleda en sådan utmärkelse. Härvid möter mig förmodligen den invändning af skolmannen, att dei Upsala tjenstförrättande öfverlärarne redan förut voro verkliga adjunkter och således lektorers vederlikar. hvilket, bland annat, skall bevisas deraf, att de hade aflöning såsom lektorer. Så vidt jag kunnat få reds på saken af person, som är med förhållandena vid Upsalaläroverket väl bekant, och hvarsuppgifter dessutom blifvit i A. B. n:r 286 af en insändare —sch—, sannolikt hemma i Upsala, bekräftade, utan att någon vederläggning derpå följt, voro inga at de s. k. adjunkterna i Upsala, utom en enda nuvarande lektor Broman, verkliga adjunkt r, emedan de alldeles icke aflagt några prof och således ännu mindre några prof af hvar och en i visst läroämne. Ifrån säker hand, af en nu högt uppsatt och med en lärare vid elementarläroverket i Upsala nära befryndad person, har jag mig bekant, att adjunkterna -derstädes tillsattes på ett konstbesynnerligt sätt under hela den tid: erkebiskop Wingård: var läroverkets eforus. När någon ledighet yppade sig, anmälde tjenstförrättande rektorn en viss person, med hvilken han i förhand öfverenskommit hos erkebiskopen, som gaf sitt bifall till personens anställande såsom adjunkt med rättighet för rektorn att, när honom så godt syntes, der anställde från befattningen entlediga. Så utan alla prof tillsatte, på så lös fot stående, kunna väl dessa s. k, adjunkter ingalunda mer anses såsom lektorer: vederlikar än detjenstförrättande öfverlärarnet. ex.i Örebro. De vore det ännu mindre än dessa senare genom sin tjenstgöring. Åtminstone var denna tjenstgöring, hvad en af dem, nuvarande-lektor Callerbolm. vidkommer, mycket afvikande ifrån lektorers. Hvad lektorer beträffar, så har alltid hvar och en af dem. såsom skolmannen: säkert känner, haft sitt särskilta ämne att undervisa uti; men huru förhöll det sig meå hr C—m? Kan det förnekas, att denne s. k. adjunkt var lärare i filosofi samt tillika i tyska språket och till en del i latin? Det der var ju endast plockgod: och hans undervisning mindre att jemföra med er lektors än med en gymnasiiadjunkts, hvarom längre ned. Att de s; k. adjunkterna vid f. d. katedralskolan i Upsala uppburo lektorsantöning, hvilket skolmannen anser så bevisande för deras rätt att nu omedelbart förklaras för lektorer, är ett så lumpet skälför åtgärden, att det aldrig lärer kunna af honom varz på allvar anfördt Icke en gång de orden af: skol mannen, att de s. k. adjunkterna utan sådana löne förmåner ej skulle öfvertagit befattningarne, väga det minsta i vågskålen. Man kan visst icke förun dra sig öfver, att de måhända uppställde ett sådant vilkor för befattningarnes öfvertagande; men anspråk utgöra väl ingen verklig förtjenst, hvilken snarare tillhör de blygsammare och anspråkslösare tjenstförrättande öfverlärarne t. ex. i Örebro, som utan ens den minsta vedergällning varit beredvillige attsköta ett kall, hvilket dem icke kunde åläggas. Icke heller uppfyllandet af de uttalade anspråken kan beräknas såsom en förtjenst. . Detta är blott ett bevis derpå, att erkebiskoparne både velat och förstått att åt tjenstförrättande öfverlärarne i Upsala bereda fördelar, som vederbörande på andra håll antingen ejvarit benägne eller icke haft nog inflytande på högsta ort att förskaffa åt de i Upsala tjenstförrättande adjunkternas verkliga likar inom andra stift. Huru man än betraktar denna sak, så finner man er grof inkonseqvens ega rum och att, om rättvisa, hvilket ej föraekas, blifvit Upsalalärarne bevisad, en svår orättvisa blifvit utöfvad emot de tjenstförrättande öfverlärarne på andra ställen, utom till en del i Lund. der åtminstone tre verkliga eller blott så kallade adjunkter kommit i åtnjutande af samma företräde, som i Upsala blifvit tillerkändt de s. k. adjunkterna i massa. S Jag har i det nästföregående kommit att särskilt nämna nuvarande lekter Callerholm i Upsala, en män hvars utmärkta verksamhet såsom lärare icke förne kas. I afseende på honom har dock ecklesiastikdepartementet och dess byrå för läroverksärender låtit sig komma till last: en ännu gröfre inkonseq-ens är den nyss reteverade. Hr C. var, såsom sagdt är, lärare i filosofi samt tyska och till: en del latinska språ ket. När nu ej längesedan på regeringens befallning läroämnena äfven vid Upsala elementarläroverk skulle bestämdt fördelas på lektorsvis så, att ett hufvudämne af hvarje blifvande lektor skulle skötas, lärer meningen varit att åt hr C. anförtro undervisningen i filosofi, hvaruti han länge varit lärare öch förmodligen ådagalagt både nit och skicklighet. Men hr C. skall hafva vägrat att för framtiden detta läroämne öfvertaga och för sig äskat samt jemväl på sin lott lyckats erhålla de utländska moderna språken. Denne r C. har nu af regeringen blifvit, som det heter, stadfästad på sin plats såsom lektor. Deremot vore, som jag ofvan nämt, ingenting att invända, om han utan prof blifvit lektor i filosofr, hvari han länge och förmodligen med framgång undervisat, öch jemväl hans likar vid alla andia högre elementarläroverk blifvit lika gunstigt behandlade, som de i Upsala. Men han har blifvit lektor i ett ämne, för hvilket regeringen förordnat, att prof ovilkorligen måste afläggas vid alla elementarläroverk, ett ämne, hvaruti han icke allenast är oprofvad, hvilket kan vara likgiltigt, utan derjemte nästan helt och hållet opröfvad, emedan han förut blott undervisat i tyskan, men ej i engelskan och franskan. Lektionen, sådan den bör i sin helhet vara, har således, om jag är välunderrättad, hvarom jag icke har anledning att tvifla, af honom varit handhafd icke ens 2 å:3 år, mycket mindre i 9 och derutöfver, under hvilken tid sex al de nu utdömde tjenstförrättande öfverlärarne i Örebro oafbrutet, somlige med den största utmärkelse, skött hvar och en det lektorsämine, hvari de äfven härefter skulle, om konseqvens blifvit iakttagen, hafva kommit att fortfarande undervisa. Skolmannen kan äl såsom försvar för departementet och byrån anöra, att detta förhållande var dem obekant. Men -ådant måste anses såsem omöjligt och vore i alla händelser oförsvarligt. Nu nog om detta. Här ofvan nämdes, att lektor C. icke ens i 2 eller 3 år lär hafva undervisat såsom öfverlärare i det imne, som härefter skall bli hans. I detta fall var således icke den Korta tiden för undervisningen i läroimnet något, som hindrade lektorsutnämningen. Deremot utlåter sig skolmannen i sin artikel med ett ej otydligt hån öfver det förord, rektorn i Örebro skall hafva gifvit en man, som derstädes, såsom Iektor i att ämne, undervisat blott 2 (månne icke 3?) år, till ;rdinarie lektorstjensts erhållande. . Uppgiften, att rektorn förordat bemälte lärare, är alldeles icke sanvingsenlig, hvilket skolmannen tvifvelsutan har lätt att underrätta sig om, antingen iecklesiastikdepartementets byrå för läroverksärender eller i Strengnäs lomkapitel, till hvilket embetsverk rektorns af honom sfsedda skrifvelse var ställd. Jag har käst ordalagen det hos rektorn förvarade konceptet till nyssbemälde krifvelse och deraf funnit, att rektorn; sedan han mförmilt de öfrige lärarnes större eller mindre anpråk på utnämning till lektorer utan profs aflägsande, yttrat sig så här: Kunde den teologiska lekiomen, SOM nu i trenne år föreståtts af extra-, nu seTr FR a i em RR. RR RE or Jr) 4 Före — GG VN Dr so ev ÅS VV KD