Ivinnohjerta, och ännu aldrig blef en furstes kärlek försmådd! Då tiden är för handen att dagalägga edra afsigters allvar, så lita på nig! Hans majestät har emellertid samspråsat med ers höghet på ett sätt, som, det höga vågerskapet oaktadt, antyder en utmärkt välrilja. Från detta ögonblick måste alla anse r vara invigd ikonungens högre förtroende. Nej; min baron; om jag läte er vara iden ron, skulle jag skryta med fördelar som icke illhöra mig. Huru skarpsynt ni i andra fall må vara, bedrager ni er dock i dettan, sade Kristian Albert, som var för hederlig att förråda konungens önskan, och för kär att ansripas af någon annan sjuka än svartsuka. Missnöjd med detta svar och genom den förnyade föreställningen om Ingeborgs tycke för Dalberg ännu mer uppretad mot denne, ehuru fast beslutad att, sann eller falsk, genom den hålla prinsens hjerta varmt vid svartsjukans eld, lemnade Gyllenstjerna honom och vände sig 1 stället mot riksamiralen. Ingenting är naturligare, om vi än måste erkänna det till blygd för menniskohjertat, in att det förtroende Dalberg bos konungen åtnjöt skulle hos många, äfven af vida upphöjdare karakter än Gyllenstjerna, vä afund och betraktas som ett ingripande id rättigheter eller förbiseende af deras förtjenter. Till dem, som icke med vänliga ög on betraktade Dalberg, hörde, oaktadt hans stv:a egenskaper i öfrigt, Wrangel. Den knuff hans stolthet och egenmäktighet fått, då, vid frågan om Bälternas öfvergång, Dalbergs råd segrat på hans, och den lysande framgången, som sedan bekrönt upphofsmannen med ära, hade lemnat en tagg i hans sinne, hvars udd Gyllenstjerna var säker att träffa. Han vände sig nu till honom och sade: Vågar jag fråga ers excellens hvar vi skola landstiga, eller skulle jag, för att få veta detta, nödgas vända mig till öfverstelöjtnant Dalberg? Den stolte Wrangel krökte sputskt sin öfverläpp och frågade med en högdragen blick resen framför sig: Och Hvarföre just Dalerg?