oförgängliga blad ingen dödligs öga får skåda Låtom dem der vara gömda till dess uppståndelsen härold uppropar dem genom den basun, hvars elek. triserande toner skola uppväcka de döda afjalla folk från deras förgätna grifter.. Jag vågar Icke up; gifva några nämn, några data eller ställen. Ac om.jag vågade det, om jag kunde i min törfti rättelse omtala omständigheter, hvilka sävta allt blod i rörelse när jag tänker derpå och hvilka skull i alla menniskoälskande hjertan uppväcka deltagand framkalla der Känslor af sorg, entusiasm och afsk utgående från den gudomliga ande, som är inn boende i hvarje menniskas. hjertat Men denna talighet, fastän mwvaturlig och rättmätig, skulle här icke vara på sia plats. Ingen fingervisning, tjenande till angifvelse, får gifvas angående detta befrielscföretag.s Det är redan Hotadt af mångfaldiga och stora faror. Inga binder böra åtminstone vi lägga i dess väg. — Hela följande dagen fingo flyktingarne hvila sig i det mjuka höet. Qvinnorna och barnen voro bokstafligensönderbråkade och i trasor. Men allt detta visste föreståndaren att afhjelpa. Hans döttrar gåfvo dem nya kläder. Den barmhertige samaritanens olja och vin flödade ymnigt. På natten gjorde sönerna sinandel; med säkra hästar förde de dem vidare. Hvad som sedermera på färden hände dem, måste jag förtiga. Men Gud beskyddade deras flykt och de -ankommo till Philadelphia. Enkan Katy var en synnerligen skicklig kokerska. Hon tog tjenst på ett hotell, och sedan hon sammansparat tre månaders lön, lemnade hon sin plats och lagade sig i ordning att återvända till Virginia, besluten att rädda äfven den dotter, hvars fruktan afhållit henne från att deltaga i den gemensamma flykten. Den modiga enkan hade fattat detta beslut i samma ögonblick som -dottern nekade att medfölja de öfriga, att om de lyckades i sitt förehafvande, skulle hon återvända och rädda sitt barn ur lejonkulan. På denna sin återfärd var hon ensam. Da hon nu icke var besvärad af de små barnen och er dast behöfde tänka på sig sjelf, vandrade hon fra: med lätt hjerta och lätta steg, och efter talrika mö dor. och faror befann hon sig en afton i ett busk. snår på sin fordne herres egor: Här fann hon tillfälle att underrätta sina förra kamrater om sin när. varo, hvilka förvånades öfver hennes djerfhet och med djupaste intresse lyssnade tillberättelsen om hennes faror och den lyckliga utgången samt hennes vidare planer. De omtalade huru förtörnad slaf egaren blifvit vid upptäckten deraf, att tio slafvar af hans tillhörighet försvunnit; att, då alla efterspa ningar varit fruktlösa, hennes stackars rädda dotter blifvit utsatt för en grym tortyr för ätt upptäcka sakens sammanhang; att hon ännu var knappast återstäld från den grymma misshandlingen; att slafegaren under tiden hade dött, och att hans negrer skulle allesammans snart säljas på auktion. Med sin vanliga beslutsamhet ville Katy genast begifva sig på återvägen. Negrerna förde hennes dotter till henne samma natt. Inga förebråelser egde rum mellan moder och dotter; det förflutna var helt och hållet förgätet och allt låg för dem i framtiden. Då en slaf bär alla. sina tillhörigheter på sig, voro de färdiga att genast begifva sig på väg. Två kraftfulla negerynglingar, som brunno af begär att erhålla friheten, åtföljde dem. Detta var en lycka, ty dottern var änöu svag efter den förfärliga misshandling, som hon undergått, och måste under vägen ofta bäras öfver kärr och strömmar. Den vägvisare, som en mild försyn satt på himlahvalfvet så väl för att i nattens mörker ledsaga den enslige seglaren på hans stråt, som för att genom en ännu ödsligare ensamhet på land visa den flyende vägen från slafveriet — Nordstjernan — sken beständigt framför dem och lyste dem vägen. Katys utomordentliga mod svek henne icke heller på denna vandring. Hennes minne var så skarpt, att hon kunde igenkänna belägenheten och följde nästan alldeles samma väg som första gången. Så märkvärdigt det än må synas, fann hon äfven nu väg till den barmhertige sammariten, som första gången emottog henförtröstansfullt fram till boningShuset iden en regnig natt; ljus lystei fönstret i öfra våningen, och hon bultade sakta på porten. Denna öppnades snart af sjelfva föreståndaren, som genast igenkände henne och bad henne stiga in samt lat henne sitta ned i salen, under det de öfriga vän: tade utanför huset. I nedra våningen funnos inga flera personer, men ofvanifrån hörde hon röster, fot steg och snyftningar. Svår sjukdom och sorg var i detta hus. Den ena dottern, som vid det föregående tillfället tvättat barnens fötter, klädt dem och skött deras re var nu döende. Med bedröfvad stämma berättade fadern detta för flyktingen, samt ledsagade dem sedan till den välbekanta höskullen, och under sin egen sörg förglömde han icke de hjelpbehöfvande. De försågos alla med torra kläder, varm föda och säkert hberberge. Den hederlige mannens dotter dog i dagningen, men följande hatt förde sönerna, såsom förut, flyktingarne, till nästa station, och dessa hunno snart derefter i säkerhet målet för sin resa. Låt mig, i det jag slutar min berättelse, fråga om en menniska någonsin kunnat visa ett större prof på hjeltemod än denna arma negerqvinna gjort. Jag har med flit förtegat många fasor, som hon fått utstå, men jag har icke gjort några förskönande tillägg för att gifva större intresse, Alla de anförda händelserna äro fullkomligt sannfärdiga; men åtskilliga andra, af det intresse, att de skulle utgöratillräckligt ämne för en roman, har jag måst fördölja. Äfven i slafstaterna finnas menniskor som hafva godt hjerta och öppna händer och som endast himlen kan efter fört;enst belöna. Den bägare vatten, som de af menniskokärlek gifva den irrande flyktingen, skall icke blifva förgäten på den stora räkenskapens dag. Men det är omöjligt att här närmare omtala dem. Frihetens vänner! Låten icke modet falla; redan skimra vid himlaranden de strålar, som för de förtryckta förebåda frihetens annalkande dag.