relser, ogrundade farhågor, bittra fientligheter och ursinniga hämdeyttringar — med ett ord till utöfning af alla de onda lidelser, hvilka bäst tyglas och förekommas medelst öppenhjertighet och ett välordnadt förstånd ? I en senare artikel skildrar Times vigten och behofvet af den parlamentariska verksamheten, och anmärker derpå riktigt, att en nation, som smakat på en sådan slags verksamhet, förlorar icke så lätt minnet deraf. Det är detta som hr Montalembert sagt, och det är för detta som man vill kasta honom i ett sex månaders fängelse. En enväldig sty-! relse säger till de uppfostrade, tänkande klasserna i Frankrike: Tänk icke på att handla, jag vill handla för erb Men det är just j detta, som dessa icke vilja gå in på. De se dej något skäl, hvarföre en hel nation skall förlamas i ändamål att åstadkomma en förgänglig verksamhetshärd för en enda central -Ibjerna. De protestera emot ett dylikt monoTpoliserande af all slags handling och emot I dennas inskränkning och förderfvande just till följd af ett sådant monopoliserande. Det är naturligtvis svårt, fortfar Times, att : kunna beräkna hvilken verkan denna dom kommer att hafva, men vi veta nogsamt hvilken verkan den icke :kormer att hafva. Den skall icke ha till följd att undertrycka den frihetspassion, hvars klingande språkrör hr Montalembert varit. Det är helt enkelt en omöjlighet, att ett folk, hvilket, såsom det franska, länge åtnjutit ett visst mått af konstitutionell frihet, tankeoch talfrihet, kan glömma sådant. Så länge som menniskor ega själar, kunna de icke fördraga att dessa totalt undertryckas; en dylik skymf är för stor att kunna tålas af menniskonaturen. Den måste och skall tala ut; om man är träl, vill man åtminstone ha den tillfredsstillelsen att säga, att man är det. Ni må bötfälla dem eller sätta dem ifängelse eller skicka dem till Cayenne; men de äro menniskor, män, som blifvit uppfostrade till frihet, och deras sjelfaktning är för stark för att underkasta sig en fullkomlig träldom. De skola trotsa er just derföre, att ni i sjelfva verset icke är istånd att straffa dem. Deras närvarande belägenhet är det värsta straff de kunna få, ni kan näppeligen dertill lägga något ytterligare. Ni har satt hr Montalembert i fängelse; men hela Frankrike är för hohom ett fängelse; han inträder i sin cell med ett lätt hjerta, med en oböjd vilja och med ett förnyadt mod, stärkt af hvarje fri mans bifall, han skrattar åt er, han föraktar er, han har medömkan med er; han vet, att en handling sådan som denna är och måste bli en förbannelse för verkställaren, att den måste medföra sin egen vedergällning; han vet, att friheten för dem, som genom förstånd och uppfostran äro i stånd att bruka sinne, är en försynens inrättning och som förr eller senare måste triumfera. öfver en menniskas svaga vilja. Uti en ännu senare artikel för den 27 Nov. anmärker samma blad; att verlden hittills icke sett något tyranni antaga denna form. Ce oinskränktaste och minst. samvetsgranna beherrskare ha hittills icke proskriberat historien. De grundsatser, på grund af hvilkaj Montalembert blifvit fälld, utgå från den fö-Å reställningen att som Frankrikes styrelse är en despotism, :så innebär allt slags tal om frihet ett angrepp emot denna styrelses tillvaro; vidare att lagarne äro så dåliga, att deras blotta omnämnande är detsamma som att utsätta dem för allmänt förakt, samt slutligen att kejsarens hof är så korrumperadt, att allmänna uttryck rörande korruption icke äro i behof af någon tillämpning för att såra kejsarrikets höga embetsmän. Under dylika grundsatsers välde kunna lif och egendorf-aldrig vara trygga. Om vi ville bläddra i alla historier öfver Frankrike, alla Greklands klassiker, skulle vi snart der påträffa ställen, tio gånger mera förolämpande för fransmännens kejsare än något enda af de åtalade styckena i Montalemberts skrift, En så klok man som den nuvarande kejsaren kan omöjligen betrakta denna sak såsom varande af ringa betydenhet. Han har nu gifvit Frankrike ett ämne åtminstone, hvarom landets alla partier skola vara ense. Han har åstadkommit en ganska känbar tystnad, men. är han väl säker på, att det blir en fridens tystnad? Det ges framgångar, som uppnått en sådan fullmognad, att de tyngas ned af ett inneboende frö till kommaride motgångar. Den, som hyser en sådan afsmak för historiska paralleler, lärer säkert erinra sig Thiers ord i dennes återblick på Napoleon: Nationen drog sig ifrån honom. Han föll, gifvande ett exempel huru i våra dagar despotismen är omöjlig. Vi kunna i dessa ytterligare åtgärder att söka tillintetgöra sjelfva tankens frihet ej se annat än en despotism, som är farlig för sig sjelf, och i dylika kraftyttringar ett medvetande af svaghet. I detta ögonblick finnes ett ämne, som är närvarande för hvarje fransmans tankar, men som icke går ut från någon fransmans läppar, och som ej af hans penna kan vidröras. Det är en s. k. stark regering. Vi ha sett fästningar med öppna portar och tilläfventyrs något. förslappad disciplin, och vi ha hört stormande körer ljuda från barackerna, och ansett som en lycka, att ingen fiende var nära, och att den kringboende befolkningen lefde i ett broderligt förhållande med garnisonen. Men vi ha äfven sett en fästning, väl tillsluten, tyst och enslig, sofvande likt en bild af styrkan i den kalla vintersolens sken. Armån hade dragit sig derifrån., Man var nu i begrepp att för det allmänna bästa rasera fästningen. Det var endast den fjerran stående uppmärksamme betraktaren, sotn var i stånd att se huru svafveltrådarne efterhand brunno ned emot minorna, och att det beräknade ögonblicket nalkades,, då tystnaden skulle brytas, och de starka mu1, rarne slungas upp i luften. Vi vilja här ej : profetera, endast illustrera en lärdom, att bul-11 ler icke alltid innebär våda, och tystnad joke. alltid säkerket. bl : RR NÅ arta dd S———— 2207 ; NORGE I Hofmarskalken-S: Eh... Lövenskiold, ohoft.