1 sin helhet bitallet. — Hvilka känslor den Montalembertska processens utgång och den dömdes tillbakavisande af den erbjudna nåden väckt inom Frankrike, kan lättare anas än bestämdt uppgifvas, i betraktande af den tvångslag, som förbjuder all offentlig diskussion öfver tryck-frihetsåtal. Sigcle hår emellertid vågat sig fram med: ett anförande af de lagrum, som åberopas i domen, och ehuru detta. anförande naturligtvis skett utan den ringaste skymt af anmärkning, synes likväl häraf huru berörde dom ännu i formelt hänseende varit obehörig, enär lagens ordaförstånd icke utan vrängning kunnat dagas till stöd för det fällande, hvilket synes ha varit på förhand afgjordt. För att visa detta, meddela vi här nedan dessa lagtexter. Dekretet af den 11 Augusti 1848. Art. 1. Hvarje angrepp genom något af de medel, som angifvas i 1 art. af lagen den 17 Maj 1819 emot nationalföj samlingens rättigheter och myndighet, emot de rättigheter och den myndighet, som verkställande maktens innehafvare ega på grund af försimlingens dekreter, emot kunstitutionens republikanska institutioner, emot principen af iolkets suveränitet och allmän rösträtt straffas med fängelse fråa 3 månader till 5 år och med böter ; från 300 till 6000 francs. Art. 4. Hvar och en, som genom något af ofvan anförda medel uppväcker hat eller förakt emot republikens regering. straffas med fängelse från 3 månader till 5 år, och med böter från 150 till 5000 fr. Detta stadgande må ej tillämpas så, att derigenzm kränkes rättigheten att diskutera och klandra verkställande maktens och ministrarnes åtgärder. Lagen af den 27 Juni 1849. 1 och 2 art. i dekretet af den 11 Aug. 1848 äro tillämpliga på angrepp emot de rättigheter och den myndighet, som republikens president eger enligt konstitutionen och på förbrytelser emot hans person. Atal fullföljas af allmännd åklagaremakten på embstets vägnar. 3 Art. Hvarje angrepp emot den aktning man är skyldig lagarne och okränkbarheten af de i dem tillförsäkrade rättigheter, hvarje försvar för handlingar, af strafflagen betecknade som brott, straffas med fängelse från 1 månad till 2 år och med böter från 16 till 1000 fr. Lagen af den 27 Februari 1859 (den s. k. allmänna säkerhetslagen):BHvar och en som varder dömd för någon .af de i denna lag uppgifna förbrytelser må kunna, till skydd för allmänna säkerheten, antingen förvisas inom något af rikets departementer eller i Algeriet, eller ock fördrifvas från Frankrikes område. — Samma säkerhetsåtgärder kunna tillämpas emot ersoner, som blifvit dömda för de förbrytelser, som uppräknas i 1 och 2 art. i lagen af d. 27 Juli 1849. an torde lätt finna vid betraktande af dessa bestämmelser; öfverflyttade från det konstitutionella konungarikets lagbok till republikens, och derifrån till kejsardömets, att de svårligen kunnat vara riktade emot eller lagligen bort tillämpas på en sådan allmännelig ger OY den af hr Montalembert i ans skrift begagnade. Huru man på andra sidan Kanalen bedömer åtgärderna emot det gamla Englands vältalige panegyrist, skönjes bäst af Times artiklar i ämnet. Väl har Morning Post å sin sida, genom framhållande af grefve Montalemberts föregående handlingssätt, sökt mildra intrycket; men sistnämde tidning, det Palmerstonska systemets erkända organ, ehuru nu börjande luta emot de maktegande för dagen. har troligen lika litet velat stöta sina gamla patroner, lorderna Palmerston och Clarendon, som. för tillfället befunno sig i Compiegne, a SETRE PR a j der man då roa Sig med att i kostymer från Ludvig XV:s tid Jaga hjortar, söm iriz.s gaste mån kompromettera sig inför den Derbyska regeringen, Hvad Montalembert förut varit, hör föröfrigt icke här till saken, icke en: hvad han ännu för sin person må vara, Här är fråga om någonting vida Vigtigare; nemlien om det hugg, som i hans person träffat Fdnkrikes frihet och yttranderätt. Häron yttrar sig Times På ett sätt, som tvifvelsutar ar Englands sympatier på sin sida. Till en början anmärker nämde blad olämpligheten af den domstol, det sg. k, tribunal d police correctionelle, som man låtit upptag: ett sådant mål. Man unnade honom ej at: stå till rätta inför sitt lands högsta domare, hvilkas lärdom, rang och anseende kunde ! någon mån ha förlänat ett visst sken af vä dighet åt den dom de borde afkunna. Det mål, på hvilket berodde icke blott en berömd medborgares personliga frihet, utan tankens oc! ordets frihet uti det land, der Mirabean. Constant, Foy, Casimir Perrier, Thiers och Lamartine rd lät man afgöras, i likhet med ett kroggräl, ett snatteri eller ett