S per Nena FN a ROP EA ewa myr pt ön ev VR vå med andra ord, det lägges så stor vigt på formen att den största förtjensten hos den som genomgåt skolan anses vara att icke begå ett-grammatikalfe vid sammansättningen af en fras, ikasom ock det största felet att göra sig skyldig till ett sådant. Mer letta är tydligen att taga skalet för kärnan; och bä sta beviset på det orimliga af denna metod finner len som vill göra sig bekant med ett lefvarde språk Der trågar man bra mycket mindre efter om et språkfel begås, än att kunna i tal och skrift göra sig förstådd så mycket som möjligt. Emellertid ka metodens ensidighet vid latinläsningen å andra sida: icke undvikas, så länge latinspråkets regelbundenhe iberopas såsom den egentliga talismannen för för ståndsutveckling och bildning. Det kan dock lätt in ses, att utom vissa reglor, som mer tillhöra satslära: och hvilka äro hufvudsakligen gemensamma för all språk, innefatta de öfriga och de flesta reglorna ickt annat än en sammanfattning i grupper af vissa ord ställningar, som tillhöra den muntliga traditionen och emellan hvilka sålunda vissa gemensamma förhållan den ega rum och kunna bildas till ett slags reglor men alla sådana äro minnessak och innehålla ingenting som skärper förståndet mer än allt slags själsarbete möjligen kan göra. Hvad som mer skärpe: cankekraften är deremot kännedomen om all jemfö relse emellan ord som uttrycka närbeslägtade under aifdelningar af samma begrepp eller motsatser och så vidare, och hvilket uppodlar och riktar lärjungen:s agen förmåga att uttrycka sig. Det lär dock vara svårt att neka, att tyskan, franskan och engelskar eller andra moderna språk och äfven vårt eget, just derföre att de äro lefvande, lemna i detta afseendi att fullt ut lika stort och ännu större fält att studer: in latinet, och några deribland genom sin rikedon erbjuda en större öfning för skarpsinnigheten. För att bevisa detta behöfver man blott fråga sig. sjel huru långt man skulle anse sig ha hunnit i tyska eller franska språkens kännedom med ett pensum, motsvarande hvad de fleste gymnasister hunnit efter sex elter sju års läsning inhemta af latinet när de skola taga studentexamen, åtminstone om tal. fick döma efter hvad de till Upsala ankommande gymnasisterna kunde för 40 år sedan, såvida det ej blifvit annorlunda sedermera. Till bevis på att de moderna språken icke heller i fermen äro mindre noggrant utarbetade än latinet eller grekiskan och att stora fordringar i detta afseende göras på deras skriftställare, anförde tal. ur egen erfarenhet, att han för omkring 16 år sedan, af Önskan att göra mll Bremers arbeten kända i Frankrike, hade låtit verkställa en öfversättning på franska af en bland hennes romaner, och att den dåvarande pastorn vid franska församlingen hade derom blifvit anlitad. Sedermera hade tal. förevisat manuskriptet för den berömde numera aflidne författaren Aime Martin, som gjort sig mödan genomläsa detsamma och gifvit ett vackert vitsord åt innehållet, han hade förnummit en likhet emellan detsamma och Toepfers nouvelles Genevoises; men tillagt att öfversättningen ej dugde ock, vid den förvåning tal. deröfver uttryckt, leende sagt: Vi fransmän hafva så känsligt öra för stil, att det icke finnes många prester som kunna tillfredsställa våra fordringar i det afseendet, hvad noveller beträffar, Det måste vara litteratörer som egnat sig deråt såsom en konstgren. Man kunde ej förbise att sjelfva det sätt, hvarpå de döda språken läras, har till följd att mången under den långa lärotid, som blifvit använd, och den vigt som lagts företrädesvis på det formella, tror sig hafva fått någon dyrbar valuta och besitta en verklig kunskap med mindre förråd matsäckar, än som skulle gälla såsom behöfligt i hvilket annat fack som helst. Man inbillar sig här långt förr veta något och vara lärd, än det låter sig göra med de exakta vetenskaperna, och häruti ligger således en humbug; vidare anmärktes hurn det ännu för några tiotalaf år tillbaka ansågs det såsom ett slags herrlighet och väckte en viss respekt när en skriftsällare eller talare kunde i sin framställning inblanda och citera sentenser på latin af romerska författare, och i engelska parlamentet isynnerhet voro sådana citationer mycket brukliga: numera åter, sedan latinet äfven i öfrigt kommit ur bruk, har äfven i detta afseende en sådan förändring inträdt, att den, som i tidningsartiklar eller riksdagsanföranden ville lysa med en mängd inspäckad; latin, så som fordom, skulle synas mindre lärd än fåfäng och löjlig, och äfven häruti torde ligga ett bevis huru mycket de döda språken fått maka åt sig i allmänna tänkesättet. För att i sämmanhang härmed kasta en blick -på det hufvudsakliga af frågan eller huruvida ej de latinläsningen utan fara kan förläggas till universitetet, anmärkte ta:aren att latinet honom veterligt numera ingenstädes inom statslifvet eller vetenskapen erforåras i vidsträcktarc mån än att det kan tillräckligt inhemtas efter afgången från elementarläroverken lika väl som att af le lefvande språken, ifall man vill studera ett sådant som icke läsits i skolorna och hvaraf man dock inom kort kan inhemta nog för att förstå ett derpå förttadt ärbete som ej är af svårare art. För det rörsta förekommer nemligen numera nästan aldrig inom något. embetsverk, ej heller inom vetenskaper vehofvet att skrifva latin. Enda undantaget gör den medicinska och botaniska nomembklaturen: men den fordrar ingen annan egentlig, eller åtminstone högst ringa af den latinläsning som läres i skolorna, och är sjelf aågot helt annat. Hvarken i rättegångsverken eller i regeringsdepartementena eller den öfriga statsförvaltningen behöfver någonting afhandlas eller ske på latin. Lektor Bergius trodde att det hinder, som samhällsformerna uppställde för genomförandet af en sålan förändring, som den tesernas författare föreslasit, snart skulle försvinna af sig sjelft. De hade relan ganska mycket jemkat med sig. Så fordrades le latinska disputationsprofven, som för ej längesedan 70r0 vanliga, numera endast af dem, som studera de samla språken ex professo, liksom de redan vore afskaffade vid sökandet af de flesta lärareplatser. Villc :j bli missförstådd som han, ej skulle inse vigten af -pråkstudier i allmänhet; han hade endast velat förvisa dem till sin rätta plats inom skolundervisninsen. I det förvända, han ville nästan säga barbari ska, sättet att man låtit gossen börja dessa studier edan vid första inträdet i skolan, såge han orsaken ill det faktum, att lärjungen ofta får afsmak för skolan, der han dock skall mottaga de största välserningar. I skolan fästes för litet afseende på gosns naturliga anlag. Trodde att ofantligt större reultater skulle vinnas, om en större uppmärksamhet näråt egnades. Expeditionssekreteraren Cederschiöld: Då den förste alaren i författningen om de latinska profvens afäggande vid universitetet såge ett hinder för latiwets upphörande som skolstudium, ville han endast :rinra, att församlingen sammanträdt för att utan ufseende på sådana hinder uttala sina åsigter i fråsan och dymedelst ge impuls åt förbättringar. Beunnes dessa ändamålsenliga och nödvändiga, kunde agstadgandet, såsom en ekonomisk fråga, lätt törindras. Han ville ej bestridä de klassiska språkens vildande förmåga, men endast under den förutsättring att de studeras grundligt, att man en gång somme till kärnan. För att komma till kärnan måte man bryta sig igenom skalet. Men hvad de gamla språken betraffar, hunne man i allra flesta fall aldrig tt knäcka skalet, knappast ens att afbita det gröna naset. Hvartill tjenade det då att nedlägga så mycsen ansträngning på ett studium, hvaraf jag ej hemar någon frukt! Deruti att latinet ej nu som förr alades låge äfven ett omisskänneligt tecken till att less tid numera vore ohjelpligt förbi. Ty språk är någonting för örat, mindre för ögat, och all ratiovell språkundervisning bör derföre utgå från talanlet. Först sedan jag lärt mig tala ett språk, komner filosoferandet deröfver, inlärandet af dess grammatik, likasom vi lära oss gå, utan att derföre benöfva känna de muskler som derför sättas i rörelse. Uttrycket skall födas tillsammans med tankarne. Man