BT SURT BULIBEIIER IEEE VIMsERT SSAGR. KTUESSERSE SALON, KISSE medel, men icke ett sådant, som leder till sjelfstän dighet i tänkande. En skolbildning, som sålund: hufvudsakligen grundar sig på studier, hvilka ej för må gifva vana vid egen observation och eget efter sinnande, vore att likna vid en torso utan ben at stå uppå, utan armar att gripa med, och månger gång äfven utan hufvud. Om så förhåller sig, fortfor talaren, måste man sc sig om efter bildningsmedel, som äro egnade at uppöfva förmågan af ren uppfattning öch riktigt om döme, eller med ett ord: det sjelfständiga tänkandet Flera af skolans läroämnen äro af natur att kunn: för detta ändamål begagnas; men det förnämsta ai dessa är naturvetenskaperna, och det ej så mycke: genom deras innehåll som genom den metod, hvil ken vid deras bibringande kan användas. Om man nemligen utgår från en mängd konkret: föremål, låter lärjungen genom åskådniog bemärk: det skiljaktiga, uppsöka det gemensamma och föranledas att reflektera öfver dem, då förer man honon in på den väg der han lär sig att tänka sjelf. Pi sådant sätt behandlade, skola naturvetenskaperna son bildningsmedel i skolan blifva änau vigtigare än mar i allmänhet tänkt sig dem, och sjelfva motståndarnc till deras upptagande bland elementarundervisningen: läroämnen skola då nödgas medgifva deras stora värd såsom bildringsmedel. Men en gifven följd hära: blir då också, att ät dem inrymmes tillräckligt rum för att det afsedda ändamålet må kunna vinnas Den inskränkning af de gamla språkens studium, som derigenom nödvändiggjordes, behöfde ej blifva så stor som man befarat. Den tid, som åtginge för dess: språks inlärande, kunde betydligt förkortas genom användande af de bättre metoder, som på senare tider begynt göra sig gällande, och derigenom att under visningen endast ginge ut på att lära förstå dem Olyckligtvis funnes dock en förordning, som påbjude; afläggandet af latinska stilprof vid universiteten, och å länge den finnes, måste naturligtvis äfven skola öfva lärjungen i latinskrifning, oaktadt så mycker tid förspilles dermed, och han ändå vanligen ej med hinner att förvärfva större färdighet deri, än son; fordras för att, efter ytterligare inöfning vid universitetet, skrifva ett temligen klent stilprof för någon embetsexamen. Beklagade mycket, om äfven grekiska språket så skulle behandlas vid läroverken, att lärjungen öfvas at skrifva det, eller om han mer sysselsättes med dess grammatik än som jemt behöfves för att förbereda till. explikation. Egenheternai språket lärdes bäst efterhand under läsningen, liksom vid undervisningen i både latin och grekiska lärometoden:i allmänhet borde gå ut på ett förkortande al vägen. Som ett korollårium häraf följde då också att studiet af de gamla språken ej behöfde börjas så tidigt som nu sker. Latinet kunde då mycket väl uppskjutas till fjerde eller femte klassen, till hvilken senare klass tal. för sin del skulle vilja förlägga detta läroämnes början, och hvilket blefve fullt tillräckligt, då undervisningen, utom hvad som erfordras för ett nödtorftigt skrifvande i studentexamen, ensamt borde gå ut på att lära förstå språket. Och skulle så lyckligt hända, att författningarne om latinska stilprof: afläggande vid universitetet upphäfdes, så kunde la tinläsningen uppflyttas ännu minst en klass. Att helt och hållet förlägga den till universitetet vore dock för närvarande ogörligt. Om det någonsin är möjligt, hvilket tal. betviflade, vore det en sak som hör framtiden till och åt den borde öfverlemnas. Talaren bad slutligen få tillägga, att det ingalunda kunnat vara hans afsigt att med det nw sagda nedsätta språkstudierna. Han tillerkände dem mycken vigt; men man borde ej af dem vänta någon annan nytta än den, som det ligger i deras natur att gifva, denna och ingen annan. De kunna ganska verksamt befordra alla de tre -ändamålen för elementarundervisningen, och kunna det mera i samma mån man använder riktiga metoder, hvaribland tal. särskilt fästade uppmärksamheten på deklamationens vigt. De kunna äfven leda till en grundligare kännedom af modersmålet sjelft, och ingenting uppöfvar mig så mycket uti mitt eget språk som muntligt och skriftligt öfversättande från flera främmande, såframt dervid det svenska uttrycket alltid väl vårdas. Men på samma gång måste man ock medgifva, att för förståndsbildningen och den egna eftertankens uppöfvande andra vida verksammare bildningsämnen fun nes, som borde erhålla en sådan plats inom skolan, som motsvarade deras vigt och betydelse. Det hade varit för talaren en verklig tillfredsställelse att finna denna tanke delad af flera bland de skolmän, som vid det förra sammanträdet uttalat sig, och den utbredde sig äfven med hvar dag så kraftigt utom skolan, att den troligen snart skall tvinga läroverkets målsmän att beträda den väg till förbättringar, som nu i korthet blifvit antydd. Lektor Bergius hade allt mera kommit till den öfvertygelsen, att den allmänna undervisningen en lång tid befunnit sig på en afväg. Att man för några sekler sedan inrymde latinet en så stor plats inom skolan kunde lätt förklaras deraf, att hela den lärda itteraturen då skrefs på detta språk. Men att nan ifven sedan detta förhållande upphört låtit de gamla språkens herravälde fortbestå, blefve honom endast örklarligt genom vanans makt. Man hade ej ansett itt något skönt kunde skrifvas, på något annat språk in dessa, och i deras litteratur trodde man sig äsen finna allt som behöfdes för en humanistisk bidning. Talaren trodde att vi mu vuxit ifrån d nna wigt. Vår tid egde bildningsämnen nog att sysselsätta ett studium för en hel menniskoålder. Det sunde möjligen anses för vågadt, men han kunde ej underlåta att som ett stort misstag i hela vårt unlervisningsväsende anmärka, att det baserat sig på ;n främmande bildning. Om något språs skall lägsas till grund för skolbildningen, borde det väl vara nodersmålet; och man bör ej plåga barnet med att ramstamma på främmande språk hvad det så vackert kan säga på sitt eget. Det funnes dessutom undra ämnen, som vore lämpliga att begagnas till öremål för den första undervisningen och som kunte meddelas utan den tortyr, som barnet så ofta unlerkastas vid språkundervisningen. Han skulle vilja sysselsätta barnet under de två första åren med äm1en som ligga inom dess närmare uppfattning, och insåg, i likhet med den föregående talaren, sådana iumnen böra först komma i åtanka, som tjenade till itt uppöfva lärjungens iakttagelseförmåga. Språktudierna borde uppskjutas tills själskrafterna blifvit nera utvecklade och deras spänstighet så stor, att han ytan tortyr kan företaga dem. Hvad de gamla pråken särskilt beträffade kunde de utan skada uppskjutas till universitetet. Man behöfde ej heller beara att embetsexamina skulle komma att utgöra ett vöfverstigligt hinder för en sådan förflyttning. Detta hinder skulle försvinna af sig sjelft; ty staten skulle :0g ändra sina skolformer, så snart hon såge att en !pplyst allmän opinion var stämd derför. Lektor Elfving önskade som ett tillägg till sitt föegående yttrande bemöta det yrkande, som bhfvit zjordt, att man för undvikande af lärjungarnes öfversnsträngning borde uppskjuta somliga ämpven. I hans tanke kunde alla de nu i skolorna anbefalda iäroämnena genomgås och lärjungarne utan öfverwuansträngning i dem hinna till en skälig höjd, förutsatt att det rätta förfaringssättet användes. Detta låge i begagnandet af naturliga metoder, der förståndet får taga ut sin rätt der det kan ske och endast så litet meddelas på en gång att det ej tröttar, samt att tortskridandet får gå den naturliga vägen från det konkreta till det abstrakta och icke tvärtom, såsom fallet är när man utgår från språkundervisningen. Derigenom shulle äfven den spänstighet och sinnesfriskhet hå!las vid lif, som barnet nu vanigen förlorar under loppet af skoltiden. Hr L. J. Hjerta: En föregående talare (lektor Elfving) hade uti den författning, som bland fordrinarne vid embetsexamina föreskrifver en viss kunskap i latinskrifning, funnit ett hinder emot tillstyrkande af latinets förflyttning till universitetet, ehuru samme talare: eljest på ett öfvertygande sätt närmare ådagalagt den framstälda tesens riktighet. Ta