Diskussionen öfver rektor Cramers teser; 1 läroverksfrågan. Sammanträdet förliden lördag. Den vid förra sammankomsten började behandlingen af den tredje frågan (den 14 af teserna) fort sattes nu. Som förut är nämdt, har denna sats föl jande lydelse: ; Samtliga de döda språken, såsom egentligen tillhörande den s. k. lärda bildningen, böra från elemen.arlärorerket utgå och förläggas till universitetet. Lektor Elfving, som först erhöll ordet, ansåg; i likhet med en af de talare som vid förra sammankomsten yttrat sig (hr G. Cederschiöld), att det vore nödvändigt att utgå från en bestämd åsigt af elementarundervisningens ändamål, när man vill göra sig klart såväl hvilka läroämnen som böra deri ingå, som det omfång de skola erhålla och det sätt, hvarpå de böra behandlas. Skolans ändamål vore visserligen att meddela allmän medborgerlig bildning, men det vore i talarens tanke tillika ännu något mera. Man borde tänka sig hennes uppgift så, att hon skall bilda för lifvet på ett trefaldigt sätt: hon skall först och. främst utbilda själsförmögenheterna, för det andra bibringa nödvändiga kunskaper och färdigheter, samt slutligen äfven uppfostra, hvilken sista del at hennes åliggande dock stundom blifvit förnekad. Ur alla dessa tre synpunkter bör ett läroämne betraktas, när man vill bestämma dess betydelse och följaktligen dess plats, omfång och behandling inom skolan. Skärskådar man nu de klassiska språken med afseende på dessa tre momenter, så kan man först och främst ej neka, att deras studerande, liksom hvarje studium, är bildande. Språkstudier i allmänhet äro dock mera bildande genom sitt innehåll än sin form Detta är i synnerhet fallet med de moderna språken; men gäller äfven till en viss grad om latinet, dock mera i moraliskt än estetiskt hänseende. Så kunna ej kraftfullheten, enkelheten, natursinnet och den romarne egna praktiska blicken, som träda oss till mötes hos de latinska författarne, förfela att på oss utöfva ett helsosamt inflytande. Hos grekiskan deremot är det estetiska bildningselementet öfvervägande. I formelt bildande kraft ansåg talaren latinet hafva företräde framför de nyare språken genom den stränghet, hvarmed dess starkt utpräglade former tringa tanken att följa talets mekanism. Detsamma göller äfven om grekiskan, ehuru i något mindre grad, i anseende till dess större frihet i konstruktioner. För inhemtandet af allmän grammatik och en grundligare kännedom af modersmålets särskilta skapfoone erbjöde de gamla språken stora fördelar. De moderna språken gåfve denna linguistiska bildning i mindre grad i anseende till deras mindre rikedom på former, ehuru de äfven i detta hänseende verkligen vore ganska bildande, om lärjungen vandes att ständigt gifva akt på begreppsskiftningarne. Främst bland dem stode i detta afseende onekligen franskan genom sin förmåga att med logisk skärpa utveckla tanken. Fäster man deremot vid språkundervispingen mera afseende på innehållet än på formen, så ega de nyare språken ett ojemförligt större bildningsvärde. Den moderna litteraturen har nemligen ej blott med sig införlifvat de gamlas tankar; den innehåller äfven medeltidens kristligt romantiska bildning På samma gång den är uttrycket för vår samtids kultur, och således onekligen den för oss vigtigiste. — Med hvad han hittills yttrat hade talaren endast afsett språkens förstående, ej deras talande eller skrifvande. Till det förra borde de gamla språkens studium inskränkas. Talandet och skrifvandet bör endast ifrågakomma vid de lefvande språken,