som den fariseiska tidningen slär sig for su bröst och säger: Gud vare lof! MVore vi ett Aftonblad — sutte vi i en bu af trånga politiska begrepp, ur stånd attfatta något utom denna begreppskrets, ur stånd att skilja sak från person, ur stånd att glömma det lilla för det stora, skulle vi icke hafva svårt att i borgareståndets protokoll söka och finna några yttranden af hr Schartau, som kunde vara oss föga välsmakande;...? Men Svenska Tidningen är Gudskelof icke såsom andra menniskor, eller såsom denne publikanen; .. men då vi, Gud vare lof, andas en friare Se luft, så kunna vi fullt och odeladt yckönska hr Schartau till den förtjenta hyllning, som honom i dag. årsdagen af kreditföreningens stiftande, på börsen egnats, genom att medlemmar af Stockholms börs till grosshandelssocietetens deputerade öfverlemnat något öfver 30,000 rdr rmt til fond för något välgörande ändamål, under namn af Frans Schartaus fond.? Att Svenska Tidningen, som, under det penningkrisen som värst hemsökte vårt land och isynnerhet dess handelsklass, uppbjöd hela förmågan af sin fint skurna penna, för att göra denna klass förhatlig i allmänhetens ögon, nu helt och hållet befinner sig i hr Schartaus sköt, torde vi väl dock, utan att alltför starkt anlita vår efter syften snokande grundtanke?, framförallt böra tillskrifva hr Schartaus hållning i valordningsfrågan, och att han, såsom fallet stundom varit med många utmärktare män än han; under senare perioden af sitt lif synes vilja öfvergå på den konservativa sidan. Det biir ju alltid, för att fortfara att tala i biblisk stil, mer glädje i himlen öfver en syndare, som sig omvänder och bättrar, än öfver nio och nittio, som ingen bättring behöfva. Sjelfva vår store och ädelt frisinnade skald Tegner förföll ju till krass konservatism, innan fullkomlig sinnesrubbning fattade hans ädla ande. Men det är här icke fråga om hr Schartaus personlighet. Vi hafva erkänt och erkänna villigt hans förtjenster om den betryckta penningeställningens upphjelfd och hafva reserverat oss, icke mot den onom gifna hyllningen, utan mot den möjliga misstydningen af densamma, att vilja göra den till något slags opinionsyttring med anledning af hr Schartaus politiska hållning vid valordningsfrågans behandling. Om framställandet af en sådan möjligbet berättigades genom subskriptionens föranstaltande just nu och hufvudsakligen inom den samhällsklass, som visat sig nästan ensam hylla hr Schartaus åsigter i valordningsfrågan, så kastade detta antagande icke någon skugga på hr Schartau, utan på dem, som tilläfventyrs ville begagna hr S:s förtjenster i ett fall att sprida glans öfver hans illiberala sträfvanden 1 ett annat. Detta borde Svenska Tidningen, som så mycket berömmer sig af sin förmåga att särskilja saker och personer, kunna begripa. Att låta saken gälla i sitt värde, såsom Svenska Tidningen säger, det är således just hvad vi ha velat göra. Detta är hvad vi finna vara rättvisa. Ty rättvisans fordringar förnärmas lika mycket genom åsättande af ett ohefintligt virde, en falsk kontrollstämpel, som genom förringande af det verkliga värdet, och till ingendera öfverdriften hafva vi velat göra oss skyldiga. Dock — vi använda Svenska Tidningens ord emot henne. sjelf, med den skilnad att de mot henne ega fullkomlig tillämpning — derom är icke att tala med dem, som det väl aldrig fallit in, att man med pennan i hand bar någon moralisk förpligtelse mot en motståndare. Att skryta och låta andra skryta öfver det lugn, den värdighet, den ridderlighet, hvarmed man förer talan inför allmänheten, och på samma gång uppträda med en sådan bakslug hätskhet, som den Svenska Tidningen i sina artiklar låter framskymta: att berömma sig af ett ärligt stridssätt och likväl för sina partiafsigter begagna sig at sådana finter som t.. ex. att förringa och förhåna hela samhällsklassers moraliska och patriotiska värde, sådana vrängda framställningar, som vanställandet af en motståndares offentliga yttranden — detta, jemte fabricerandet af några underliga och oxraka uttryck, sxall väl utgöra den behbagliga och lätta penna, hvaröfver Svenska Tidningen och hennes bundsförvandter så mycket yfvas, och i jemförelse med hvilken hvarje annan penna är så trubbig och klumpig. Men — för att fullfölja vår i början gjorda liknelse, hvilken vi icke tillmäta egenskapen af att vara spetsig eller originell, utan blott träffande — faristen gick icke dädan hem rättfärdigad! Allmänheten låter icke så lätt förvilla sig af skenheliga åthäfvor.