Rektor sillen;.. Skola de gamla språken helt oc rället förläggas till universitetet, komme de der onel gen att spela samma roll som sanskrit. De kund lock i talarens tanke mycket väl uppskjutas till d högre klasserna, och visade han genom exempel u st0 egen erfarenhet, att det går an att på ett hal r inhemta så mycket grekiska, som i skolorna in hemtas: på två eller tre år. Expeditionssekreteraren Cederschiöld trodde de vara af yttersta vigt, att man klart och tydligt ut talade ändamålet för elementarundervisningen. Un derläte -man det, kunde man icke heller med säker het afgöra hvilka ämnen som borde deri ingå. Inna nan valde medlen, borde man känna målet som sök ses. .Grundorsakenstill allt det klander den nya skol stadgan mött vore hufvudsakligen att söka deri, at den icke med precision uppfattat elementarlärover zens ändamål. Evahanda vore orsaken. till de myckna talet om skilda linier eller särskilta elemen sarläroverk. Distinktionen emellan lärda eller ideel och reala eller praktiska linien bärledde sig från et groft misstag. . Här finnas icke vissa vetenskaper som äro ideela. och andra praktiska. Hvar veten skap har sin rena och sin tillämpade afdelning. Al elementarundervisning inskränker sig till den förra afdelningen. Den senare läres uti tillämpningssko lor. Talaren instämde fullkomligt med tesernas för fattare deri, ätt med elementarläroverken borde åsyf. vas allmän medborgerlig bildning. Staten, som be. kostade läroverken, borde äfven ega rätt att fordr: så stor frukt som -möjligt. Endast de ämnen, son vore lika nödvändiga för en hvar, hans lefnadsbanö måtte blifva hvilken som helst, borde utgöra föremå för undervisning i elementarläroverken. Attläroäm nena för .n rvarande äro för många, derom finna icke delade tankar. Något måste således uteslutas: men hvilket? Derom har striden varit långvarig. För att afgöra den, måste man skilja emellan hvilk: imnen äro nödvändiga och hvilka blott nyttiga fö alla. Hvarje kunskap, om den är allvarlig och grund lig, är otvifvelaktigt äfven nyttig, men icke till följd deraf berättigad att utgöra föremål för undervisning i elementarläroverken. Härvid måste man göra afseende på det stora flertalets och icke på en rings minoritets behof. Har man, lika med författaren till teserna, antagit allmän medborgerlig bildning såsom nämde läroverks mål, då har man äfven lätt att fgöra frågan om de klassiska studiernas plats derstädes. Ingen lärer på fullt allvar numera påstå, det icke bildning, och den ganska stor, kan vinnas, utan kännedom om berörde språk. Så har likväl ickeal tid varit förhållandet. Under 16:de och 17:de sek let. kunde icke någon verklig bildning dem förutar vinnas, emedan hela litteraturen var skrifven på dessa språk och isynnerhet på latin, som utgjorde de lärdes modersmål. Men tiderna hafva. sedandess väsentligen förändrat sig. Den moderna litteraturen har vuxit den gamla öfver hufvudet. En följd deraf har blifvit, att en hvar, som numera vill förvärfva sig verklig och djupare kunskap i något ämne, måste söka den :hos författare på de lefvande språken. Såsom en oundviklig följd af detta förhållande har också visat sig, att kunskapen i latinet varit i ett oupphörligt aftagande. Det ligger ögonskenligt i själtåget, och alla ansträngningar förmå icke att i den döende inblåsa ny lifskraft. Hvad tidsandan utdömt mäkta inga konstiga medel att återskänka herrskarespiran. En hvar oväldig nödgas medgifva. att de klassiska språken upphört att vara ett allmänt bildningsmedel. Sådant hindrar likväl icke att de kunna qvarstå såsom studium för en och annas utvald. Deras värde torde i alla tider komma att erkännas. Men detta värde få de endast för den, som hinner studera dem grundligt. För dem åter. hvilka endast få smaka på dem, torde den fruk: deraf skördas icke motsvara den tid och de ansträngningar, som å demz användas. Så väl här i Sverge som i utlandet klagas öfver de klassiska studiernaoupphörliga förfall. Är icke just detta klagomål et: ganska betecknande bevis derpå, att de orsaker, son: fordom sporrade till detta studium, numera icke fö refinnas. i Ifrarne för de gamla språken påstå, att detta stu dium har en särskilt förmåga att skärpa och stärka ynglingens intellektuella förmögenheter. Men om mar närmare granskar de skäl, som anföras till stöd härför, skall man finna att de gälla språkstudier i all mänhet, och icke specielt de klassiska språken. Vir man rädfråga erfarenheten i detta afseende, så mi; man vända sig till just de folk, som obestridlige:. ansetts ega den största formella bildning. Huru var undervisningen -hosde gamla greker och romare: Jo raka ; motsatsen-till hvad den varit: och ännu til! en stor del är hos oss. Hos dem utgjorde studiet af modersmålet hufvudsaken: Vältalighet var måle: för all undervisning. Grekerna lärde icke någo: främmande språk, och likväl stå de främst. El ler var denna omständighet långt ifrån ett hinder. snarare en bland de vigtigare. anledningarne. till detta grekernas företräde? Romarne åter undervisade; väl i ett främmande språk, men detta var: då icke något. dödt, utan ett lefvande; och undervisuing der; lemnades icke genom att sätta torra grammatikor i handen på barnen, utan af infödda greker, som ge nom talande lärde dem språket. Härvid torde fäst: uppmärksamhet å en högst vigtig omständighet, at i alla händelse g. der naturen tydligen utpekar de: väg man bör, följa och det sätt man bör begagna kan man icke : ostraffådt bryta deremot. I afseend. å språket visar naturen tydligen dtt det skall läras genom talande. Spräket är för örat, icke för ögat Modersmålet lär man genom att tala. Man lär sig först huru och sedan hvarföre, Så lärde romaren sig, grekiska; och till en del lärde sig våra fäder på samm: sätt latin. Nästan alla dessas läroböcker voro skrifus på-latin. Frågorna och svaren afgåfvos under lek tionerna äfven på detta språk. Erfarenheten. har också obestridligen visat, att språk genom taland: vida säkrare och hastigare inhemtas, än genom läsaing. Det är ingalunda ovanligt att barn, som tidigt höra flera språk, redan vid 7 å 8 års ålder kunna obehindradt tala två å tre språk. Men de gamla språkens talande har numera nästan alldele. upphört, och en följd deraf är också, att dessa språk inläras med allt större och större svårighet. Den frukt, som skulle. skördas af klassiska språ sens studium, säges bestå deri, att man dymedels: förvärfvar sig skicklighet uti att tala och skrifva modersmålet. Är detta ändamålet, så frågas om .cke det kan ernås på direkt och ginare väg. Grekerna vunno det sålunda. Måste vi nödvändigt gå ifver ån efter vatten? Kunna icke äfven vi, genom studium af vårt. modersmål och dess yppersta författare, lära oss att klart och prydligt framställs våra tankar? Är det nödvändigt, för att lära skrifva god svenska, att först lära sig skrifva dålig latin. Jag säger dålig, emedan en verkligt god lär icke någor blifva mäktig. Det hör till sällsyntheten, att någon vinner den fulländning i ett främmande språk, att ban säkert beherrskar det. För att blifva i formen afseende utmärkt författare, dertill fordras att vara herre öfver språket; och det blir man endast öfver modersmålet. För fulländning fordrås derjemte originalitet och skapande förmåga, En stor författare skapar både nya ord och talesätt; men sådant låter sig icke göra, om man måste. författa på ett redan itdödt språk. Der får man nöja sig med att vara mitator. Om en del af den tid, som nu fiära nog ides bort på de gamla språken, blefve använd på uodersmålets inlärande och för inhemtande af me od för uppsättande af skriftliga afhandlingar, skulle nan vid afgången från skolan och äfven från uniersitetet icke vara så handfällen, som man nu vanigen känner sig, de första gångerna man i det prakiska lifvet nödgas skriftligen uppsätta sina tankar. Mängen får då bittert känna frukterna af en förvänd appfostringsmetod. Man säger; det att låra språk är detsamma som att lära tänka. Det är väl till en del sanning; och äller icke blott de gmamla klaccicka utan alla utbil