ligt, att våra statsekonomiska poeter välvilligt medgifva det. Men de skola genast erinra. derom att rätta tiden för ett sådant systems införande icke nu, eller ännu, är inne. och att i fan detsamma icke så stora. I estigt kunna åstadkommas, som kräfver. De skola äfven anmärka försök, som i nämde väg här blif hafva alldeles misslyckats. Också hafva dessa försök verkligen blitvit så uppåt väggarne rasande verkstälda, att det nära nog ser utsom hade innersta meningen varit att bibringa allmänheten en fast öfvertygelse om fondsystemets olämplighet för Sverge J. De försök deremot, som under sista riksdag anstäldes för att göra utländsk statsskuld, hade så tillvida framgång, att hvad som ständerna beslöto skulle upplånas verkligen upplåntes. Sannt är, att förfaringssättet dervid var till den grad egendomligt, att intet annat land kan uppvisa något motstycke dertill, att den erfarenhet som vi förvärfvade var ganska dyrköpt, att lånevilkoren blefvo utomordentligt dryga, och att de utländska affärsmännen SE säkert skola anse oss i låneaffärer säreles oerfarna, kanske rent af enfaldiga, utan att vår kredit derigenom för framtiden ökats. Men våra inflytelserika statsekonomer skola. alls icke gräma sig deröfver, utan trösta sig med att isen ändtligen blifvit bruten, att ,Eu-: ropas blickar äro fästade på oss, att för de tveksarda ständerna sent omsider ett högre ljus uppgått, och att Sverge icke längre inför det öfriga Europa behöfver blygas deröfver, att vi sakna — statsskuld. Emellertid förekommer härvid en omständighet, som är ganska anmärkningsvärd — vi mena tidningspressens hållning i afseende på den utländska statsskuldsättningsfrågan. Täflande med hr finansministern i konsten att se vår ekonomiska ställning irosenrödt, har Handelstidningen i Göteborg uti flera uppsatser — sammanhängande våga vi icke kalla dem — ptill komplett evidens bevisat den absoluta nyttan och nödvändigheten — ja rent af välsignelsen — för Sverge af utländsk statsskuld. Vär värdeade kollega har häruti sekunderats med tolfmannakraft af en insändaren i Svenska Tidningen, hvilken icke är någon vanlig skräddare, af det slag, som redakt. numera är, så förgrymmad på, utan säkert bättre upp i graderna, emedan red. står inför honom med krökt rygg och hatt i hand. Fastän nu dessa stordignitärer, som, sagdt är, gemensamt uppträdt för. den utländska: statsskuldens införande hir och för den goda sakens befrämjande använd: hela sin vältalighet, så har ändock icke någon enda tidning, hvarken i hufvudstaden eller i landsorten, ännu blifvit förmådd eller förledd att i denna sak göra gemensam sak med dem. Vi föreställa oss att detta alldeles icke varit enligt önskan, desto hellre som dels den i landsorten allmänt rådande ,penningebristen och dels den med så stor ansträngning vidmakthållna och förökade jernvägstörsten tvifvelsutan hade beräknats skola inverka på landsortspressenis. opinion i den stora frågan... Det är emellertid mer än tvifvelaktigt, huruvida den poetico-statsekonomiska skolans anhängare skola förvärfva sig någon enda anhängare inom tidningspressen, mer än Handelstidningen naturligtvis. Att detta är i högsta grad harmligt, inses lätt; 1 en fråga af så stor betydelse, som den förevarande, är det påtagligen af vigt att vederbörligen kunna bearbeta opionen redan före riksdagens början. Viförmoda dock att andra medel snart anlitas, och vi skola framställa dem i nästa artikel, ) Man erinre sig blott huru fullmäktige 1 riksgäldskontoret, efter 1854 års: riksdag, stadgade sådana vilkor vid försäljningen af Svenska stätsobligationer, att ganska få köpare ville underkasta sig alla de trakasserier, som fullmäktige påhittade. Också afyttrades ganska få dylika obligationer, fastän penningetillgången i landet just då var större än någonsin tillförene. Hypoteksföreningsobligationerna hade deremot. en strykande afsättning. Med anledning af öfverståtbållareembe