prof. Lovn och andra svenska naturalhistorici. E peditionen utgjordes, såsom bekant, förutom dokto Nordenskiöld, af tvenne unga svenska zoologer, mag Forell och studeranden Qvennerstedt, Efter 14 d: gars resa anlände man till. Hornsund på vestra ki sten af Spetsbercen. Der anträffades sex h i garefartyg, hvilka der pläga samla sig för att vittj fogelöarne samt insamla dun och ägg, innan de ber sig: till sydöstra kusten. der den egentliga hvaifång sten bedrifves. De resande gjorde här en rik foge jagt på ejdrar, gäss, Sjökungar, måsar m. m.. Hol marne voro ännu alldeles isbetäckta, men på de f: dagar, mad här. uppehöll sig, smälte isen bort nä stan totalt. Vädret var hela tiden mycket fokti och temperaturen ett par grader öfver noll, Ifrå Hornsund skickades fångstbåten förut med tre ma still-Bellsound; en fjord, belägen nio mil norrut, oci några dagar-senare gick äfven det öfriga sällskape till segels med jakten, samt ankrade ånyo vid Mit telhook; ett något öfver 2000 fot högt, tvärt i hafFet nedstupande fjäll, vid Bellsoundsfjorden: Der au träffades båten, som under tiden fångat åtskilliga till en del särdeles stora exemplaraf pboca barbata Vid Horfisund och Bellsound gjorde mag. Torell e särdeles. rik skörd af allehanda slags hafsdjur. Efte att ha legat några dagar vid Mittelhook satte mar åter till segels norrut .men nödgades för ogynnsam ma vindar kasta ankar vid en icke långt derifrå: belägen hamn, Nordhamn vid Bellsound.: De ej synnerligen gynnsamma geognostiska resultater;som dittills vunnits, ersattes nu rikligen genom de utmärk ymniga lager af petrifikater, :som här anträffades Praggningen fortsattes, tre hvitfiskar fångades, samt en mängd renar sköts, några fill och med invic sjelfva ankarplatsen. En närbelägen glaciere och nå gra. fjäll bestegos:, Från Nordhamn fortsattes expe ditionen vidare norrut till Isfjorden, som i trots fitt namn är en af de minst isbesvärade fjordar via Spetsbergen, samt -derifrån vidare norrut; tills-man medlet-af Augusti nådde den nordligaste punkt p resan; d. v. s.några där vid nordvestra udden au Spetsbergen. På en af dessa öar, Amsterdam-eiland låg fordom den så talrikt besökta holländarnes hamn Smeerenberg. Det är nemligen bekant, att hollän darne fordom, idkade en liflig hvalfångst på Spets -bergen;hvilken sommartiden församlade till denna ham: ända till 18.000 menniskor. Smeerenberg var då under den tid på året hvalfångsten idkades, säte fö en liflig trafik. Isynnerhet funnos der krogar oc bagarestånd, hvarest hvärje morgon färskt bröd fanns till salu. Hvalfiskfångarne plägade med stolthe jemföra denna sin sommarkoloni ed det i glödand: södern liggande Batavia, hvilket ungefär samtidig af holländarne grundades. Nu var Smeerenberg endast en de dödas stad: stranden var betäckt af talrika likkistor, liggande ofvan jord, endast genom några pålagda stenblock skyddade för björnarnes roflystnad. Ungefär tre mili N: från dessa öar låg detta år den fasta polarisen, hvars rand är variabe och stundom sträcker sig ansenligt längre söderut På de nakna klipporna fann man ännu åtskilliga ganska vackra blommor, såsom saxifraga och ranuvk ler samt en vållmoart. — Omkring den 22 August anträddes återfärden till Hammerfest, der studeranden Qvennerstedt tvarstannåde ännu någon tid för att .med dergamle Anders Jakobsson fortsätta dragghingen äfven vid Europas nordligaste kust och der insamla några naturalier. Dr Nordenskiöld och mag Torell. afreste deremot på ångbåt till Trondhjem och derifrån landväg till Kristiania, hvarunder de på vägen bestego Snöhättan, en af Dovrefields högsta top par. — Naturen på Spetsbergen beskrefs af dr Nor denskiöld såsom ofantligt storartad: öfverallt svarta. skyhöga fjäll och mellan dem enorma glacierer, hvilkas flera hundra föt höga tvärbrant nedstupar i hafvet. Vegetationen var naturligtvis sparsam, dock har man anträffat omkring 70 arter blommor och gräs. de förra till en del mycket vackra. Ofantliga skaror af foglar bebo klipporna och bilda flerestädes verk liga så kallade fogelberg. Spetsbergen äro obebodda men besökas sommartiden af omkring 10 å 12 hvalfångarefartyg från Hammerfest och Tiomsöe. De tälrika skaror af hvalfiskar — numera nästan försvunna — hvilka fordom svärmade omkring Spetsbergen, lockade ännu i förra sekle: dit en vida ansenligare mängd hvalfångare. Hvalfångsten drefs först af holländarne, sedermera äfven af engelsmän. Slutligen begynte jemväl ryssarhe att visa sigivattnen omkring Spetsbergen, för att der fånga valros sar, men hafva numera, nedslagne af talrika olyc tor, alldeles upphört dermed, och välrossfångsten belrifves sedan dess nästan ensamt af norrmän, ti! stor del med finsk besättning på sina fartyg. En mängd öfvervintringsförsök hafva, under den tid hvalfångsten var i sitt flor, blifvit gjorda på Spetsbersen, isynnerhet af ryssar, men de flesta af dem med ytterst olycklig utgång, emedan folket antingen fruit ihjäl eller dött i skörbjugg. Såsom spår efter lessa öfvervintringsförsök påträffar man ännu på tränderna små kojor, dels qvarstående dels förstörda, om allenast några qvadratalnars areal, hvilka bära namn af ryss-stugor, I en af dessa ryss-stugor vid sfjorden fanns af några norska skeppare qvarlemnad roviant; kulor, krut. harpuner o. s. v. för möjligen nträffande olyckshändelser: — — De vetenskapliga esultaterna af den utförda expeditisnen äro af mycjet stort intresse. En sådan arktisk fauna, som den, wilken mag. Forel! insamlat, hade väl, enligt hvad Ir Nordenskiöld förmodade, ännu ingen medförtifrån å höga polarregioner. De geognostiska insamlin särne, isynnerhet-vid Bellsound och Isfjorden, hade fven varit högst betydliga. Bland annat hade der inträffats lager af kol, växtoch löfaftryck samt perificeradt träd, som gifvit tillkänna, att i fordna ti er uti dessa höga arktiska regioner funnits ett vida nildare klimat än för det närvarande.. Diskussionen öfver rektor Cramers teser i