sas, utan tvärtom ökas af Snällpostförfattarens ippgift att alla vederbörande hörts öfver örslaget att nedrifva den vackra spännbågen ). Samme förf. uppgifver äfven att rörande lomkyrkans reparationer hafva fullständiga erättelser till Kongl. Maj:t ingifvits. Rätta örhållandet härmed är, att dessa berättelser iro till antalet ganska få och till innehållet ärdeles knapphändiga. I desamma omförmäes föga hvad som bör göras, men de äro desto mera pråliga i afseende på det som blifvit rjordt. Egentligen äro dessa berättelser märkrärdiga derföre att i dem framsticker mycken stolthet deröfver, att domkyrkan sjelf bekostar sin reparation, och att det är professor Brunius som verkställer densamma. Efter hvad vi nu ochi föregående uppsatser anfört, hemställa vi till en och hvar, om vi gått för långt, när vi påstodo, likasom vi fortfarande våstå, att ett så obegränsadt okontrolleradt allenastyrande utbildat sig i afseende på de under 25 år fortgående bygnadsarbetena vid Lunds domkyrka, att något annat dermed jemförligt fall i offentlig bygnadsväg bär i landet icke kan anföras. Det rättvisa klandret öfver ett sådant förfarande bör naturligtvis äfven komma de embetsmyndigheter till godo, som blundat vid hvad dem ålegat. Härvid vilja vi för säkerhetens skull erinra, att vi redan i våra föregående uppsatser icke bestridt, det sjelfva reparationsarbetet med omsorg utförts efter professor Brunii åsigter i bygnadskonst. Huruvida åter dessa, gärdeles med hänsyn till domkyrkans restauration, äro de riktigaste, derom både kunna och äro tankarne mer än delade. Men deremot hafva vi icke försport någon meningsskiljaktighet derom att intet tempel i Norden redan har kostat och kommer att kosta så enorma summor, allenast för att efter prfessor Brunii metod blifva restaureradt, som domkyrkan i Lund, just emedan hon är så rik. I motsatt fall skulle hvarken så många brister alltjemt på henne upptäckas, eller reparationerna så bedrifvas som hittills skett. Och det får väl vår motståndare i Snällposten medgifva, att hvad som menas med god hushållning och omtanka just icke alltid tillämpats på den rika domkyrkans i Lund medel. ) För den händelsen, att någon af våra läsare skulle anse det rent af otroligt att den myudighet, som författningsenligt både bör erhålla underrättelse om oeh yttra sig rörande den storartade, alltjemt fortgående reparationen på Lunds domkyrka, icke härom på de sista 15 åren haft ringaste meddelande, intaga vi här följande märkliga bevis: Att, enligt hvad kongl. öfverintendentsembetets diarier från och med år 1844 till och med denna dag utvisa, andra frågor om bygnadsoch reparationsåtgärden vid Lunds domkyrka under nämd: ;; tid hos embetet icke förevarit än de, som varit ev. följd af Kongl. Maj:ts nådiga remisser dels d. 31 Maj 1844, angående ritning till ny altardekoration dels den 13 Juli samma år i fråga om förhöjning i arfyodet åt herr profossoren och ordensledamoten C. G. Brunius för tillsyn öfver då, anbefalda reparationer i samma kyrka, varder, på begäran, här med till bevis meddeladt. Stockholm den 19 Oktober 1858. C. F. Smerling, sekreterare vid kongl. Ööfverintendents-embetet.,