personer, som tillhöra någon annan vesteuropeisk e ler amerikansk nation. Till stöd för denna anmärl ning kunna flera exempel anföras, men vid intet v sar den sig så riktig, som vid en jemförelse af Ar stria-katastrofen med Centrålamerikas, och Ar ties, undergång. Vi tyskar bli alldeles utom oss a förargelse när en annan nation tillvitar oss briste och fel, — emellan oss sjelfva ta vi det icke så ill Sålunda må man då säga öppet och rent ut, att upr trädena under Austrias brand voro ganska föga äro fulla för tyskarne. En sådan försagdhet och förtvif lan å ena, en så låg egoism på den andra sida hafva sällan upplefvats vid något stort skeppsbrott un der de senare åren... Att vara tvungen att dö oci endast ega att välja mellan att brännas eller. drän kas är visserligen icke någon lätt sak; också ka ingen vänta, att fruntimmer och barn skola bibe hålla sin fattning; icke ens af männen kan man for dra, att de skola gå i döden på samma sätt son det gamla kejsargardet mot de dundrande eldgaper ellar som de engelska soldater, hvilka, med geväj för. fot likasom på en parad, sjönko med ångfarty get Birkenhead. -Det torde man väl dock börs kunna vänta af män, att de under sådana förfär liga ögonblick icke uppföra sig rent af såsom gamle qvinnor, och framför allt bör man vänta, att de först skola tänka på fruntimmernas och barnens räddning Tyvärr har raka motsatsen skett ombord på Austria. Det låter fasaväckande när man af de öfverlefvande hörer med hvilken upprörande hjertlöshet de hjelp lösa barnen och qvinnorna blifvit nedtrampade ock huro icke en enda stämma höjt sig för att utverka att man först skulle varit betänkt på dessas räddning. Hvilket skådespel af ädelt mannamod erbjöd icke deremot det Kaliforniska ångfartyget Centralamerikas, undergång! Passagerarne. på detta far tyg voro till stor del endast råa menniskor, liderliga sällar, af hvilka många säkert icke skulle hafva gjort sig samvetsförebråelse för att under en träta ha bringat sin nästa om lifvet; men hvad gjorde de? Med et! lugn och en ordning, som om de varit i ett sällskapsrum, bjödo de qvinnor och barn att taga plats i de räddande båtarne, och ve den som hade vågat att före dem tänka på sin egen räddning. Mer än 400 man sjönko med skeppet i vågorna, men icke en qvinna, icke ett barn tillsatte lifvet. Och vidare sArctic!s Dess passagerare bestodo till största delen af folk, som hade mera att förlora i denna verld, än en tysk. utvandrare vanligtvis har; de gingo icke såsom dessa till mötes. en framtid rik på svåra illusioner, utan återvände till en huslig krets med alla lifrets njutningar. Men då de nu en gång funno sig hemfallna åt döden, dogo de såsom det anstår män. — Att de tyska kustlän derna uppamma dugliga matroser och styrmän är helt enkelt och naturligt, men att det icke sällan fattas äfven dem egenskaper, som bilda den i faror lugne och besinningsfulle skeppsbefälhafvaren, derom lemnar Austrias. undergång ett nytt bevis. En kittel fylld med het tjära föll omkull, och ett närstående fyrfat antände tjäran. Hvad hade i sådant fall varit att göra? Raka motsatsen till hvad man enligt all sannvlikhet gjort. Icke för litet, utan för mycket vatten — d. v. s. för mycket för detta fall — fanns till hands, ty hvarje ämbare med vatten var redan en olycka. Endast derigenom, att man sökt släcka branden med vatten, kan man förklara den rasande hastighet, hvarmed den grep omkring sig. (Inom tio minuter, så har en bland de räddade, hr Glaubensklee, för mig berättat, var ett 100 fot långt rum ett enda eldhaf.) Ty vattnet utsläckte ej den brinnande tjäran, utan kringförde den i brinnande tillstånd, och öfverallt dit den flöt antände den tjäran i fogningarne på däcket ochi taklaget. Sålunda spriddes lågorna nästan med blixtens hastighet. Hvarken högbåtsmannen eller understyrmannen, hvilka genom tjärkittelns omstjelpning föranledde olyckan, voro erfarna och förståndiga nog för att veta, att eld i tjära måste qväfvas, men:kan icke med vatten släckas. Hade de genast på den brinnande massan kastat och nedtryckt alla madrasser, kläder, segel 0. 8. v., som de funnit i närheten, så skulle elden varit släckt på en minut. Men det skedde icke, och sjöfartens annaler blefvo riktade med ännu en förfärlig episod. Nationalzeitung tillägger vid meddelandet af denna korrespondens, att de deri uttalade omdömena ingalunda äro ett för strängt uttryck af de åsigter, som i Nordamerika och annorstädes göra sig gällande; att tyska nationen genom denna händelse blifvit på det yttersta blottstäld hos alla sjöfarande folk, och att det är skäl att icke längre blunda för bjelken i sitt eget öga, utan hellre draga nytta af en så allvarlig lexa. Det rykte, som kaptenen hade om sig, att mot sina passagerare iakttaga ett angenämt uppförande, må, säger tidningen, hafva varit indrägtigt för pe kassa; men hvilket ansvar hvilar icke på dem, som åt en hotellvärd anförtro mer än 500 menniskors lif! — Nationalzeitung slutar sina betraktelser med följande ganska tänkvärda ord: Hvad som på amerikanska, engelska och till och med franska ångfartyg skulle omöjliggjort ett sådant uppförande som det, hvilket egt rum på Austria, är två saker: . Flaggans ära och nationalkänslan. Individens enskilta dygder äro icke tillräckliga vid en olycka af sådana dimensioner; det behöfs ett sammanbindningsmedel, som låter dem verka med hvarandra; endast sålunda blifva de en makt, som trotsar det yttersta. Det hamburgska ångfartyget varingenting annat än en stor omnibus med ett från alla de tyska småoch storstaterna sammanrafsadt ressällskap, som likt en bisvärm utan vise störtade i förderfyet vid första stöt. Hvad som här erfordras, det behöfva vi icke vidare beteckna. Må de göra tillämpningen, hvilka tycka att tyskarnes högsta företräde och grunden till alla deras dygder består deruti, att de icke äro någon nation. kossenÅÅEXÅXAXAXEXAÅ 4 (Insändt.) En notis, som hittills, så vidt ins. iakttagit,