XIV. (S Om man nu sammanställer hvad som från och ende antalet af verbets former i olika språk, så ser Hufvudformer, Modi, i Sanskrit ... i Grekiska i Latin .... i Möso-Götiska å Isländska ... Det kan nu böjas genom i Italienska ) bo WD WW IlbL a i Spanska i Fransyska i Ny-Tyska .... i Skrift-Danska i Skrift-Svenska ... i Tal-Danska i Tal-Svenska ; i Engelska sitsssssseseseenerererensnra 1 —203 Jag har :ej ansett mig kunna våga att än ytte exempel och :paradigmer, som egentligen borde å kan dock ej neka mig nöjet att uppvika. åtminstone går upprulla i sin helhet. Jag ger. derföre här slut ett isländskt, ett skrift-svenskt och ett tal-svenskt stående formen. Der blankt rum är lemnadt betyder språket öfvergifven. Den götiska och isländska bok af ändelser utesluter jag. Möso-Götiska (). Isländs Infin. — Haban (ha) . Kalla Indik. — Pres. Sing. Sing. 1. haba (1. m. 2. habais kallar 3. habaith Plural. Plural 1. habam kollom 2. (lika m. 3. sing.) kallet! 3. haband (1. m. Dual. 1. habos 2. habats Impf. Sing. Sing. 1. habaida kallath 2. habaides kallath 3. (L m: 1) kallatt Plural. Plural. 1. habaidedum kolloth 2. habaideduth kolloth 3. habaidedun kolloth Dual. N 1. habaidedu 2. habaideduts Konj. — Pres. Bing. Bing. 1. habau (1. m. i 2. (1. m. indik.) kaller 3. habai kalle Plural. Plural. 1. habaima : kallem 2. (1. m. indik.) (1. m. il 3. habaina fl. m. 3 Dual. 1. habaiva 2. habaits Impf. Sing. Sing. 1. habaidedjau (1. mi 2. habaidedeis (1. m. i 3. habaidedi (1. m. i Plural. Plural. 1. habaidedeima kallath 2. habaidedeith kallath 3. habaidedeina (1. m. Dual. 1. habaidedeiva 2. habaidedeits Imperat. Pres. Sing. Sing. 2. (l.m. 3. sing. pres. konj.) (1. m. i Plural. Plural. 1. (1 m. indik.) (1. mi 2. (1 m. indik.) (1. mi Dual. 2. (1 m. indik.) Particip. Pres. habands kalland Preteritum habaiths kallathi En blick på dessa nu gifna exempel-paradigmer är nog att visa hvar och en hur oemotståndliqt förenklingsrörelsen fortgått genom. den germaniska språkgrenen. Om jag hade vågat, att här ge äfven ett forngrekiskt paradigma, så skulle det möso-götiska paradigmat framstätlt sig i förhållande till det grekiska nästan lika mycket förenkladt som det tal svenska i förhållande till det möso-götiska. Äfven bör det framstå klart, att de några ytterligare förenklingar, som talsvenskan vidtagit i skriftsvenskans verbalböjning endast är en följdriktig fortsättning af den mångtusenåriga rörelsen. Jag har tagit såsom exempel 3 svaga Verber. — Hade jag i stället tagit starka verber, så hade vissa former i möso-götiskan blifvit något mindre långsläpiga; men deremot hade då tillkommit afljudet; och hade jag tagit af den aldra äldsta, eller reduplicerande klassen, så hade man fått t. ex. af verbet hahan (upphänga) former sådana föga mindre svårt utsägbara som t. ex. 1:sta person sing. och 2:åra dualis: i pres. indik. haha, hahats; i preter. indik. haihah, haihahuts; i pret. konj.: haihahjau, haihaheits 0. 8. V. Serskildt bör här anmärkas, att då vår tal-svenska är näst engelskan det språk, som hunnit längst i framtidens riktning, och i vissa fall längre än sjelfva engelskan, så är talsvenskan också troligen ett af de språk, som, i formväg, har minst förändringar att emotse. — Att våra Inu lefvande språk skall undergå förändriogar i andra ;afseende är klart — intet lefvande står-stilla — men de språk, , som i formväg hunnit nära den yttersta enkelhet, så att de några få former, som återstår, ej kan kännas hindrande, skall, utan tvifvel, längst af alla behålla det skick, i hvilket vi nu ser dem. — Af dessa orsaker anser jag det tal-svenska språket till sin forminrättning ej allenast för ett at de aldra förnuftsenligaste af alla språk, utan äfven för ett af dem, som under kommande tider skall längst bestå oförändradt. I stället derföre att jemra oss och-klaga öfver en inbillad försämring, och fåfängt försöka att stoltsera med några trasor af den forntida formbyggnaden, som ännu hänger qvar på skrift-svenskan borde vi fastmer, och med skäl, vara stolta öfver den långt framskridna punkt, der vårt talspråk befinner sig — nästan i spetsen af den rö relse, som sedan årtusenden genomgått hela det indoeuropeiska språklifvet! — Ett eget förhållande framträder äfven genom dessa nu gifna öfversigter, af substantivets (art. VIIT) och ) Som med dessa paradigmer meningen blott var att åskådligöra aftagandet af böjningsformernav antal, så var det likgiltigt om jag tog ett mösogötiskt verb med afledningsvokal ai (hab-ai-da) eller .o (spill-o-da); ehuru det annars är den.sednare, med hvilken vårt afledda a (kall-a-de) sannolikt är närmast beslägtadt. Om afledningsvokalerna se Sv. Spr. L. I s. 43. 493 m. fl, och Uppström Göt. Ordb. Lära, s. 126. Då dessa båda klasser af verber dock i allt annat är, på ett hårsmån när, lika böjda, och således det ena var lika upplysande som det andra i afseende å afläggandet af böjningsformer, så har jag trott, att mängden äf läsare troligen skulle vara mera intresse-! rad af att se fornböjningen af. ett så alldagligt verb som ka. ) Så både i 1:sta och 3:dje konjug; men ej i 2:dra, och ej i aldra största delen af äCktarke konjug., hvilka har imperat. skiljd från infinit. t. ex. böj! res! far! finn !.