STOCEHOLM den 22 Okt. En af de mest betydelsefulla omständigheterna vid den s. k. Charles-Georgesaffären, som för närvarande sysselsätter den europeiska diplomatien, är den bestämdhet, med hvilken man pås år att Frankrike afvisat förslaget om tvistens slitande genom en tredje makts bemedling, hvarom ett förslag blifvit från Portugals sida framstäldt. Man finner det nemligen högligen betecknande, att den makt, under hvars presidium pariserkongressen hållit sina sammankomster, har lemnat utan allt afseende den önskan, som der uttalades, att de europeiska staterna, när oenighet dem emellan framdeles kunde uppstå, skulle vädja till en tredje makts bemedling innan de försökte att sjelfve utkräfva sin rätt. Detta är första gången Frankrike haft tillfälle att visa, om det ämnade underkasta sig denna regel, och dess uppträdande har väckt så mycket större uppmärksamhet som England och Sardinien i tvisten om ångfartyget Cagliari föreslogo en vänskaplig makts bemedling. Att frågan det oaktadt blef afgjord genom ett maktspråk var, såsom man vet, icke de båda nämda makternas, utan endast konungens af Neapel skuld, i det han afslog deras anbud. Den åsigt synes emellertid göra sig temligen allmänt gällande, att saken skall blifva i godo bilagd, ehuru man ännu icke rätt vet under hvad form och på hvad vilkor. Det sannolika lärer väl vara, att Portugal,. såsom den svagare parten, får i hufvudsaken foga sig efter sin starkare motståndares anspråk, synnerligast om den uppgiften skulle vara grundad, att engelska kabinettet skall ha tillstyrkt eftergifvenhet å den portugisiska regeringens sida. I alla händelser lärer väl franska regeringen betänka sig innan hon skrider till fientligheter; ty man har under det frågan debatterats inom pressen haft tillfälle erinra om en redan från år 1703 sig daterande defensivallians mellan England och Portugal, hvilken innehåller sådana bestämmelser, som skulle nästan ovilkorligen göra en krigsförklaring eller ett fientligt anfall mot Portugal till en krigsförklaring äfven mot England. Också påstås det nu från Paris, att kejsaren, som till em början icke haft fullständig reda på sakens sammanhang, icke skall vara alldeles belåten med Walewskis åtgärd att sända de tvenne linieskeppen till Lissabon, och att kejsarens närvaro i kongressen numera skall ha något afsvalat ministerns alltför stora ifverUnder afvaktan på resultatet af de diplomatiska bemödandena, hvilket väl antagligen innan kort skall låta förspörja sig, torde läsaren icke utan intresse taga kännedom om några af Times pariserkorrespondent meddelade nya detaljer rörande sjelfva uppbringandet och. hvad som dervid tilldragit sig, och af hvilka det synes blifva allt mer och mer klart, att här verkligen är fråga om en maskerad slafhandel. Korrespondenten berättar bland annat: När fartyget harles et Georges uppbringades, anträffades det vid ön Quitanzonha, dit kofferdifarare äro förbjudna att komma, och dess närvaro i dessa farvatten rättfärdigade dess uppbringande. Den förklaring, som af kaptenen på Charles et Georges afgafs till den portugisiske kryssaren, innehöll, att fartyget nalkats så nära land för att erhålla en läkare samt att han ämnat begifva sig till kusten af Ibo, men derifrån hindrats genom motvind, hvaraf fartyget också tagit någon skada. Kryssaren svarade härtill, att om han behöfde en läkare eller led af hårdt väder, hade det varit naturligare att styra kosan till Mozambique, som låg nära till hands och der han kunde finna allt hvad han behöfde, hvaremot kusten af Ibo icke erbjöde några: resurser, och det var kändt att ankarplatsen der vore dålig. Hvad den föregifna motvinden beträffade, så visste man att sydlig vind varit rådande under flera dagar förut. . Guvernören på Mozambique synes hafva bandlat med undseende, och ntet allvarsammare skäl synes förefinnas till klagan emot honom från den franske kaptenens eller kommissariens sida. I bemödandet att undvika all anstöt gick han snarare för långt. För sakens utredande utnämde han icke en ensam person, utan en hel kommission, bestående af några bland de mest ansedda invånare i kolonien; en edsvuren tolk antogs; negrerna blefvo hörda, och de förklarade såsom redan är nämdt, att de blifvit mot sin vilja och icke såsom fria arbetare tagna ombord. Det är också ådagalagdt att kaptenen på Charles Georges, till bevis derom, att han var i lagliga ärender stadd, icke företedde några dokumenter, med undantag af scheikens frisedel, som var af intet värde. Icke heller synes kaptenen hafva gjort invändningar mot den lagliga undersökningen; mot det dervid fälda utslaget har han anfört klagomål, icke hos. den franska myndigheten eller hos franska regeringen; utan hos Relagao, kassationsdomstolen i Lissabon. Portugisiska regeringen stödjer sig alltså i sitt försvar för Charles et Georges uppbringande på saknaden af hvarje frisedel eller pass från de portugisiska auktoriteterna i Mozambique, på frånvaron af kontrakter med de anstälda negrerna och på dessas egen förklaring då de först blefvo hörda. Det kan svårligen förnekas att saken, äfven om protokollet aldrig funnes till, erfordrar bemedling, och man torde icke böra betvifla att Charles et Georges, skall utan vidare invändning återgifvas, om franska regeringen anta