STOCEHOLM fen 19 Okt Bref från Danmark. Köpenhamn den 15 Okt. Om jag icke misstager mig, har. under de allrasista dagarne något af betydelse försiggått inom regeringen härstädes (hvilken föröfrigt, i parentes, mer än någonsin består af de två, hrr Hall och Krieger). Jag vill icke våga att säga någonting ufgöra de — ty det är här så sällsamt tillstäldt, att mycket kan kl. 2 e. m. se ut att vara afgjordt, som kl. 6 samma eftermiddag är åter hemfallet under nya betänkligheter; men i hvad fall som helst någonting af allmännare politisk mening än det vanliga omtuggandet af endast ett och samma. Medan : de tyska tidningarne hitta på de mest olika förtolkningar, för att någorlunda reda för sig och sin publik, harföre .der icke ännu i Frankfurt sker pvågot definitivt, och medan de med en beundransvärd frihet i sina rörelser den ena dagen ogeneradt återtaga hvad de d gen förut utgifvit för orakelspråk, vore det icke förunderligt, om man efter gammal vana här i Köpenhamn visste, om möjligt, blott ännu mindre om dessa konfidentiella saker och ting; men trots allt börjar det dock teckna sig till som skulle vi denna gång bli de första att åtminstone skymta en liten, liten smula af de verkliga förbållandena. Hvad som sålunda för det första synes kunna antagas som positivt, är att de tyska stormakterna (väl hvar för sig af något olika bevekelsegrunder) verkligen funnit skäl vara förhanden att i det längsta hålla fast vid den genom de konfidentiella meadelandena senast gifna ståndpunkten och söka undgå nit drifva saken till ytterlighet (exekution o. s. v.), oaktadt hr v. Bilows offerter (hvilka utan tvifvel — derom kan man hålla sig öfvertygad — varit högligen räsonnabla, måhända till och med generösa), dock icke befunnits vtillfredsställande,. Alltså, Tyskland vill nu (d. v. s. åtminstone Österrike och Preusset:) hålla till en början till godo med hvad som redan blifvit härifrån serveradt, med blott en enda liten portion till. Ni har satt helstatsförfattningen i hvila för Holstein-Lauenburgs vidkommande, — så säga nu dessa höga potentater — gå ett steg längre och upphäf den för samma hertigdömens räkning! Upphäf den definitivt, och vi skola i nåder fortfara att underhandla med er i stället försatt gripa till hårdhandskarne!. Det är om detta, som under de sistförflutna veckorna hela saken egentligen har hvälft sig, och det är lätt att förstå, att så länge denna fråga varit sväfvande och så länge den ännu sväfvar, kan der i Frankfurt icke gerna blifva något resultat af de konfidentiella öfverlöggningarne i allmänhet. Ni frågar mig: Men hvarrföre, om det icke är annat är det som vållar de nuvarande svårigheterna, hvarföre då icke lika gerna upphäfva hvad man redan suspenderat? Äfven förutsatt att det i sista vefvan icke leder till något synnerligt, äfven antaget att alla tvistepunkterna dermed på långt när icke äro slut, utan att nya hydrahufvuden genastskola växa upp i stället för de afskurna (och detta är visserligen äfven min enskilta mening), kan det ju icke gerna hafva någon våda med sig att åtminstone försöka äfven denna eftergitt, sedan man redan hela tiden bortåt gjort koncessioner af obestridligt lika argt slag. Tillåt mig svara härpå helt enkelt, att så tycka här ganska många, och jag instämmer deri fullkomligt för min egen del, Men det är emellertid obestridligt, att för dem, hvilka älska att med juridisk spetsfundighet klyfva och klyfva det minsta jota, helst när dertill i närvarande fall kommer, om icke precist en brinnande kärlek till, dock en hög grad af ömtålighet om den helstatliga fiktionen och en viss nervös pietet för alla dess antecedentiå, kan verkligen ett sådant beslut att nu på en gåvg bryta ett stört stycke ut ur den präktiga byggningen hafva med sig någonting gement och brydsamt; med ett ord sagdt, det hörer dock liksom litet mod till, och — nogaf! Inom regeringen härstädes tyckas sedan någon tid tvenne meningar hafva gjort sig gillande med afseende på det ifrågavarande steget att upphäjva helstatsförfattningen för Holstein-Lauenburg; den ena, representerad af utrikesoch premierministern sjelf, har varit åtminstone icke alldeles obenägen för detta stegs uttagande; den andra, af hvilken jag antager att br Krieger varit den egentlige bäraren, har varit för att man åtminstone horde vänta till exekutionen redan stode för dörren, på det att hela verlden då kunde klarligen se, att till detta har jag varit nödd och tvungenn. Emellertid och medan dessa tvenne meningar härstädes som bäst höllo på att kringbinda hvarandra så att ingendera skulle kunna komma någonhvart, bar det ändtligen inträffat detta något, hvarom jag nämde i de första raderna af detta bref. Hit säges nemligen hafva blifvit adresserad en not, jag vet icke precist om preussisk eller österrikisk eller bannoversk , hvari hela frågan mera nettement än hittills blifvit baserad på vilkoret just af helstatsförfattningens definitva upphärfvande för de tyska hertigdömenas räkning. och andra omständigheter hafva då på samma gång tillkommit, hvilka — så heter det — skulle hastigt och lustigt förmått regeringen att . ändtligen verkligen besluta sig härtill. trots den hittillsvarande meningsskiljaktigheten i detta fall mellan kabinettets mest betydande personnager. Vore nu detta riktigt, skulle man alltså en