jade vandra: upp -oöh ned på golfvet, under det han talade: Om du, såsom jag; kände denna underbara flicka; så rikt utrustad till förstånd och hjerta, med en så ädel högsinthet i alla sin tankar och känslor; så skulle du fatta -all den förtviflan, som bor i mitt hjerta, vid visshaten att-hon skall dör Huru ofta har jag icke förbannat den stund då bekännelsen -om min kärlek gick öfver mina läppar; ty förut hade hon med stilla ömhet varit fästad vid mig, utan att tänka: på att jag för henne kunde blifva något annat än en -kär vän; men sedan — sedan följde så häftiga strider, så bittra utbrott-från min sida, så täta anfall: möt de hinder, söm reste sig upp emot-en förening oss emellan; att hon utmettad af striden, sårad i hjertat blef ett offer för enhjertsjukdom, som under flera år smugit sig fram och nu utbrutit häftigt. — Hon skall dö, och det är jag med min tygel: lösa och egoistiska passion som påskyndat hennes död. — Ack, Albertine— utropade han och stannade framför systern —nu skulle jag utan knot bära: det öde, som dömer oss att endast: förblifva ett: par vänner, .blott jag kunde återköpahennes lif och ega den ljufva trösten att få tillbringa mina lediga stunder samtalande med henne, lyssnande till ljudet af-hennes: röst-och beundrande rikedomen af hennes tankar. Hvad återstår mig när hon är-borta?. — Intet. Dörren öppnades, och Albertvände sig emot om inträdande? DOt var professorskan on gick omat s n med de orden: Ifall du infennitodig här, hade j irej 22 Kom indomit rat, och Albeit Helöt dörren. litt förhållande till följer, ger anledning. KE TE IRg Ö 3 n der Gvinnan, å nrg