gagna er af den; ty min välsignelse får ni aldrig. Om jag hade begärt den, då ni, oaktadt all er sjelfbeherrskning, med bäfvan väkade vid er dotters sjuksäng, medan hennes lif sväfvade i fara, skulle ni äfven då vägrat? Om jag då sagt: Jag skall återskänka er dotter åt lifvet, men jag fordrar såsom min lön derför er välsignelse, hvad hade ni svarat? — Ah! jag bar läst er ångest i edra blickar, och jag vet att ni då gifvit mig hvad jag åstundade.n Ni hade då tilltvingat er mitt samtycke. Sant, och detta ville jag icke. Nej, frivilligt, med full öfvertygelse att ni dermed gör er dotter lycklig, vill jag erhålla den. Ni vill; — men skall det aldrig. O! min fru, kan ni heldre se er dotter tyna bort och vissna såsom en blomma, den man beröfvar solen, än ni för hennes sällhet uppoffrar ert högmod? Förr, min fru, har jga stått framför er såsom den stolte, på sina krafter litande mannen; nu är jag den ödmjuke bedjaren, som bönfaller hos er, icke för min egen lycka, utan för hennes, som ni icke bör ega hjerta att, efter en så svårt utkämpad smäria, åter kasta i förtviflans sköte, Var ädelmodig, gör detta effer för ert barn, och ni skall aldrig få skäl att ångra ert ädelmod. Albertines lycka och min tacksamhet, kunna de icke utgöra en ringa lön för denna er uppoffring?a ög — pMin herre, låtom oss afbryta. Hvad ni åstundar kan jag icke gifva er; meh det står er fritt att taga den brud en döende gifvit.er, och hon blir med detsamma död för mig. Jag har en stark själ, och jag skall bjuda till att bära min förlust. Ni behöfver således icke göra något afseende på mig. Ah, min fru, ni går för långt. Gifve Gud ni ieko em dag behöfver ångra er hårdhet