Hemmansklyfningsfrågan. I. Vi meddela i dag de särskilta yttranden, som rörande denna fråga blifvit inom kammarkollegium afgifna. Vi, fästa dervid särdeles uppmärksamhet vid kammarrådet grefve Wrangels anförande, hvilket på ett lika klart som öfvertygande sätt utreder frågan i hela dess enkelhet och visar principlösheten, overkställbarhetenoch skadligheten af de inskränkningar, som, i afseende på jordens fördelnivg, blifvit försökta och hvarför de konservativa här i landet fortfarande så lifligt intressera sig. Emellertid är det en glädjande företeelse att åsigterna i denna fråga nu synas hafva börjat klarna, icke blott hos bondeståndet, som saken närmast angår, utan äfven hos ganska många af de embetsmän,-hvilkas råd grundlagsenligen skola af regeringen inhemtas i frågor om den ekonomiska lagstiftningen. . För egen del hafva vi väl föga att tillägga till hvad kammarrådet Wrangel i ämnet andragit, men skola likväl i en särskilt artikel återföra blicken på frågans behandling under riksdagen samt likaledes belysa den med några exempel från främmande länder. ; Grefve Wrangels till kammarkollegii protokoll anförda och kollegii utlåtande till K. M:t följaktiga särskilta yttrande lyder som följer: Då frågan om besutenhet nu återkommit till kongl. kollegii underdåniga utlåtande, har jag för min del hufvudsakligen att blott åberopa hvad jag derom dels i allmänhet år 1843 i underd. anfört; dels särskilt för Stora Kopparbergs län den 8 Maj sistlidet och den 16 April innevarande år. Begreppet besutenhet, först inkommet, så vidt jag vet, i-svensk lagstiftning genom kongl. brefyet den 9 Februari 1802, angående storskiften och strömrensningar i Stora Kopparbergs län, och sedan utsträckt till hela riket genom kongl. förordningen om hemmansklyfning och jordafsöndring den 19 December 1827; detta begrepp hvilar på försöket att utfinna det minimum af jordegendom, hvaraf en åbo i vanliga år skulle kunna påräkna bergning; ochuta från denna förutsättning, stadgade man, att en jordbesittning, som skulle medföra besutenhet, borde kunna födas ett visst antål kreatur, i den öfvertygelse förmodligen att, om ingen egde mindre, alla också bergade sig; dock fingo; enligt nämde kongl. förordnings 1 kap: 3 S, äfven binäringar, hvaraf en åbo kunde påräkna säker och ständig förtjenst, ingå i beräkningen af hans besutenhet. Den egovidd, man hade statuerat för besutenhet, antogs böra underhålla tre arbetsföra personer; men oberäknadt, att hushållet ofta kunde bestå af ettstörre antal, och dessa till en del blott tärande medlemmar, såsom barn, orklösa eller vanföra, för hvilkas vnderhåll en större vidd af åker, äng och betesmark erfordrades, hade man häruti, enligt min öfvertygelse, begått ett misstag. att ej inse och erkänna Fn LIBRARIAN LER EX EA OST PROS SNRA