kunnat spela! — Ni hade bort vara den som med edra kärleksfulla ord sökt upplysa och undervisa henne i den kristna läran, och sedan, när Di lyckats vända hennes hjerta och sinne till det kärleksfulla, som uppenbarar sig deruti, då hade ni varit den rätta som fört henne till dopet och sedan. lagt hennes hand i min. Min mor, er son skulle då hafva knäböjt för er, såsom för sin lefnads goda engel,; sin jordiska försyn, och ni— ni hade fått njuta den sällbeten att bereda hans lycka genom att gifva honom en maka, så ädel, så högsint och mild som Hagar. Moder, moder, huru kunde ni försaka att spela denna sköna roli Albert tystnade, och ett uttryck af smärta hvilade, öfver hans drag. Är du hitkommen för att undervisa mig, så får jag säga att, 4 fall du icke genast lemner rummet, gör jag det. Jag skall gå, — gå —, med det bittra minne att min mor icke är — qvinna. Albert reste sig. Det sorgsna uttrycket var försvunnet, och nu hvilade öfver hvarje drag ett okufligt uttryck af stränghet. Mamma har — återtog han med klar röst, — handlatirak strid med hvad marame bort göra, och detta skall jag — aldrig glömma, Wi har skyn fat en qvinna, inför hvilken ni och jag börde knäböja, Ni. bar med våld velat tränga er mellan benne och mig — nåväl, denna er handling träder mellan mig och er. Vi äro skilda. Det är sonen som säger till er: Ni har aldrig varit min mor, jag är icke mera er son — pi har så ofta tfalnt om att förskjuta mig, nu är det jag som förskjuter er, — Farväll Albert gick. Id i . När dörren slöt sig efter honom, böjde den I i stolta qvinnan sitt hufvud och gret; grät öfver sin sons otacksamhet, icke öfver sina misstag, Blind för egna fel, betraktade alltid