ker) du theatre M:i Pråville a juge devoii honorer le talent de tout comåedien, qui saurait en saisir les nuances multipliges et pourrait slever å son entigre coriception. För att ännu ytterligare lemna ett temligen ojäfaktigt stöd för befogenheten af vår senast yttrade åsigt om Figaros sinnesförfattning i den första scenen, vilja vi endast citera de ord, som efter ridåns uppgång i Beaumarchais Le Mariage de Figaro vexlas emellan Figaro och Susanna: Figaro: Dixneuf pieds sur vingtsix. Suzanne: Tiens, Figaro; voilå mon petit chapeau: 1e trouves tu mieux ainsi? Figaro, lui prend les mains: Sans tomparaison, ma charmante. Oh! que ce joli bouquet virginal, elevå sur la tete dune belle fille, est doux, 1e matin des noces, å YVoeil amoureux dun poux! Om man vill sammanställa vår anmärkning rörande hr Arlbergs första framställning af denna scen med det porträtt Beaumarchais i de nyss citerade orden låter Figaro göra af sig sjelf, af den lycklige brudgummen, som på morgonen af sin bröllopsdag under smekord betraktar sin vackra brud med kärleksdruckna blickar, så torde enhvar finna en fullkomlig öfverensstämmelse derutinnan. Då i det anförda blifvit temligen ovedersägligt ådagalagdt, hurudan Figaros sinnesstämning i den ifrågavarande scenen är beskaffad, vilja vi endast ytterligare fästa uppmärksamheten på, hurusom det i de följande är Susanna, som, genom sitt flera gånger upprepade misshag med rummets läge -och sina skrupler med afseende på närheten till grefvens sängkammare, först uppväcker Figaros svartsjuka, hvaraf, såsom visadt är, icke ett spår bör framskymta i början; och det himmelsvida svalget emellan en Othellos svartsjuka och Figaros borde väl dessutom vara alldeles obehöfligt att erinra om. Man måste i sanning förvånas öfver det jättestora sjelfförtroendet hos en insändare, Som tager sig för att, utan annat skäl än sitt eget maktspråk, frånkänna andra all bekantskap med Beaumarchais mening, hvarom han så upenbarligen visat sig sjelf sväfva i det fullomligaste mörker och okunnighet.