STOCKHOLM den 8 Okt. Utrikes korrespondens. (Från Aftonbladets korrespondent.) Berlin den 4 Okt. 1858. Ännu ingen lösning i den brännande frågan. Hofpartiet stretar emot i det yttersta, och i förgår hade drottningen ännu icke velat förelägga konungen kabinettsordern. I dag på morgonen skulle prinsen af Preussen återkomma från Baden-Baden, dit han begaf sig för att fira prinsessans födelsedag den 30 September. Allmänheten trodde, att redan i dag regentskapet kunde blifva insatt, i fall kabinettsordern icke redan igår var undertecknad. Men detta synes likväl ännu mycket tvifvelaktigt. Skulle Staats-Anzeiger i afton bringa oss denna öfverraskning, så skall jag i ett postskriptum derom underrätta. Emellertid har utsigten till ett regentskap under de senaste dagarne vunnit betydlig säkerhet och sättes nu knappast i tvifvelsmål. tedan med denna enkla utsigt har ställningen blifvit bättre, och detta märktes, såsom alltid, först på pressen, hvilken under sistförflutna vecka åter kunnat andas. Detta är att återkomma till förhållanden, som blott till sina yttre företeelser blifvit bekanta för den reussiska allmänheten. Jag bör icke för;bigå dem, då de tydligt beteckna den uppJösning i vår byråkrati och den delvisa anarki. hvari vi befinna oss. Den 24 September lyckades det junkerparfier att utsprida ganska ogynsamma rykten om frågans ställning. Man ville dermed modfälla allmänna meningen och nödga den för regeniskapet så bestämdt uppträdande presser att inslå en annan riktning. Man utspriddc att det högsta, hvarpå konungen ville ingå. var det så kallade fria vikariatet på kort tid. och att om prinsen af Preussen fortfore i sin vägran att antaga denna grundlagsstridiga anordning, så skulle konungen uppdraga vikariatet åt prins Fredrik; konungen skulle, en ligt Kreuzzeitungspartiets uppfattning, dertill vara berättigad. Detta var blott blå dunst. som man ville slå allmänheten i ögonen, för att förvilla den. Märkligt nog lät den allmänna meningen derigenom vida mindre vilseleda sig än — polisen. Denna, såsom vanVgt i Berlin, ytterst illa underrättad och städse böjd att tro det ogynsamma, ansåg redan regentskapet såsom förloradt, och såväl inrikesministern hr v. Westphalen, i hvilkens person det preussiska polisväldet är förkroppsligadt. som hans underordnade sågo sina poster-räddade. Hr v.: Westphalen ville; smida medan jernet var varmt, och han aflät den 24 September till regeringspresidenterna och polispresidentsembetet ett cirkulär, hvilket väl erkände pressens rätt att inom lagliga gränser afhandla regentskapsfrågan, men hufvudsakligen afsåg att uppmana polismyndigheterna till strängare vaksamhet öfver dessa afhandlingar och att sålunda arbeta regentskapets motståndare i händerna. Derpå följde också ett slags razzia emot pressen i Berlin, hvarom jag förut talat, National-Zeitung och Vossische Zeitung samt sedermera äfven domstolsbladet Publicist belades med: beslag. Den arma Vossische Zeitung, som träffades af denna olycka för förstå gången under dess ett och.halft sekels gamla tillvaro, visste icke till sig, och de 14,000 afnämare, som hon har i Berlin, blefvo: så bestörta öfver uteblifvandet af deras älsklingsblad, att bestörtningen hade en ganska humoristisk anstrykning. Källare och värdshus blefvo den minnesvärda 26 September utan den andliga, något kärfva och filisteraktiga spis, som för deras intellektuella magar blifvit oumbärligt dagligt bröd, och hvilken Tant Voss för dem plägar servera. Men följden Var att regentskapsfrågan nu blef afhandlad inom alla samhällslager, till och med de lägsta, som eljest här i landet bruka vara temligen stagnerande. Så stod saken, då hr v. Manteuffel den 29 Sept. återkom från Warschau, dit han begifvit sig till prinsen af Preussen, hufvudsakligen för att undgå enträgenheten och bearbetningarne af hofvet, som ville omv ända honom emot regentskapet. Ty man hade icke glömt, att den sluge ministerpresidenten, för att så länge som möjligt hålla sig uppe under prinsen af Preussen, tagit parti för regentskapet och till och med ifrigt arbetade för detsamma. Knappt var således hr v. Manteuffel återkommen den 29 Sept., så hörde man att sakerna stodo bra, att prinsen af Preussen, oaktadt drottningens böner i bref och telvgrammer, förblifvit orubblig, ja, att ryska hofvet, öfverraskadt af denna fasthet och föratt icke låta öfverrumpla sig af den oundvikliga händelsen, styrkt prinsen af Preussen i hans afsigt att öfvertaga regentskapet. Samma dag den 29 hölls kl. 11 f. m. ministerråd, i hvilbr v. Manteuffel meddelade ministrarne (och detta rörde hufvudsakligen hr v. Westphalens adress), att prinsen af Preussen icke ville se pressen förhindrad att fritt afhandla frågan. Hr v. Westphalen ville, trogen sitt polisgeni. göra invändningar, men han måste gifva med sig. Strax derpå lät hr v. Manteuftel kalla regeringsrådet Lidemann, som vikarierade för polispresidenten i dennes frånvaro, och jorde honom förebråelser för deskedda konskationerna. (Hr v. Manteuftel liberal — ou allons nous?!) Lidemann hade medtagit de konfiskerade tidningarne och var helt förvånad öfver att ministern redan kände dem. Exemplar af dem hadnemligen blifvit sända till prinsen af Preussen i Warschau, och det oda regeringsrådet inbillade sig, att, så snart an lade sin hand på en tidning, den måste försvinna! Nogaf, polisen, som så ofta varnat KT a re vn RE Ana RR len I TON