Ö VV på andra, och om jag nu i min. ordning förskjuter er, fullföljer jag endast ert påbörjade verk., Salsdörren öppnades, och professorn syntes bakdom dottern. Hm, hm, min söta, jag tror du är... är... sysselsatt. Skulle eljest vilja säga dig ett par ord ... skulle vilja meddela dig något. Utan att svara gick professorskan stolt öfver golfvet till kabinettet. Professorn följde henne. När han passerade förbi dottern, hviskade han: Stanna här, min flicka. : Hvad som föreföll emellan professorn och professorskan vilja vi i korthet förtälja. Den förre sökte, först med sin vanliga foglighet, öfvertala sin hustru att förlåta dottern och utesluta alla förebråelser. När detta icke bjelpte, hade han allvarligt gifvit henne tillkänna att om hon icke fogade sig efter hans önskan, vore han sinnad att till en viss summasbestämma hvad hon skulle få lyfta på grosshandlaren Ekströms kontor. Ja; han hotade herne med att ackordera bort dottern, såvida hon icke ville förlåta henne. Dessa hotelser gjorde verkan, emedan professorskan ögonblickligen insåg att om han verkstälde dem, skulle hennes vänner och bekanta derigenom erhålla ännu mera anledning till förnärmande hänsyftningar och tvetydiga. gissningar af alla slag, och detta ville professorskan för ingen del. Resultatet blef, att hon lofvade förlåta Albertine, och professorn lemnade sin fru, lycklig och stolt som en fältherre, den der vunnit en batalj. Hennes nåd sade åt Albertine: : : . Förlåta dig kan jag icke, glömma kan jag icke heller, men jag vill icke mera tala derom. Du eger min tillåtelse att återtaga den vanliga ordningen. Jag undanber mig dessutom allt ordande om hvad som förefallit.