TVENNE FANILJEMÖDRAR, Fru M. S. SCHWARTZ.) Professorskan hade släppt sin dotters armar och stod nu framför henne med sina egna i kors öfver bröstet. Hon hade låtit dottern tala, utan att med ett enda ljud af vrede afbryta henne; men det: föreföll som om hvart och ett af Albertines ord förstenade detstränga ansigtet, och då hon slutade tala, skulle man haft svårt att tro, det: professorskan var en lefvande varelse, såframt icke de genomtränafide ögonen med sitt skarpa hotande uttryck oafvändt hvilat på dottern. Så många minnen af det stränga och hotfulla uttrycket i modrens anletsdrag, som Albertine än egde, kunde hon likväl aldfig påminna sig henne sådan som hon nu stod framför henne. Den unga flickan kände, att dessa färglösa och tunna läppar, när de öppnades, skulle uttala got förfärligt. Albertine hade velat sjunka ill modrens fötter, omfatta hennes knän och bönfalla om-förskoning; men hon blef ändå stående upprätt; emedan hon insåg, att böner här skulle blifva utan all verkan. Efter en lång paus, sedan Albertine slutat tala, yttrade professorskan med sin kalla och obevekliga stämma : ; 7; Jag har ålagt mig som en skyldighet att lugnt afböra: hela denna vanärandebekännelses men jag Har gömt Nvarje ord deraf i mitt minne, för att alltid kunna erinra mig höjden : af din skamlösbet etaot din egen mor. Hör. och göm du hua i din ordning mina ord: Mitt: samtycke tll en förening med min drängg son erhåller du aldrig; men jag är derjexate nog stark, som mor; att kunna förskjuta, för-. ) Se Altonbladet n:r 200—213, 215, 216, 218—222.